Ett hallon på balkongen...

...gör ju ingen sommar. Men kan i alla fall dämpa lite hemlängtan och göra mig glad. De mognar alltså i maj här. Kanske hinner vi med en skörd till innan det är dags i Sverige.

Och så här ser det ut här och nu på balkongen

Livet är bra schitsofrent (nej, det går aldrig att stava det ordet rätt) och härligt när man kan pendla mellan klimatzoner precis som man vill.

Aldrig, aldrig ger jag visst upp... Igår när jag blev ännu ett år äldre (även i statistiken. I kroppen har jag blivit flera år äldre för länge sen) gav jag mig själv en "very tasty" hallonplanta som jag ska vårda med ömhet och gift om det krävs för att hålla lössen borta. Här kan man inte köpa hallon i affärerna och hallonhäcken på Hedbygatan är för långt borta. Det här är mitt sista hopp, håll alla tummar så blir det hallontårta till sommaren.

Samla karma

Svängde ihop en sommarmiddag till mina fyra föräldrar. Samlade tillräckligt med poäng för att kunna sätta mig ensam i Stugan några dagar. (Särskilt som två av föräldrarna drog till Stockholm - min stad! - och de andra till Väddö - ja, min ö! och Barnens ö... Whatever, jag var nöjd och blev så avslappnad att jag knappt kan gå numera.)

Svängde i alla fall ihop en bubblig sommardrink med hallon, (fick pappa att svänga ihop en) förrätt på överbliven ugnspannkaka med gräddfil, rom och rödlök (lite som langos - somrigt har jag hört), en grön ärtsoppa (nu är det jag igen) med små oliv- och tomatbröd, och sen det som skulle bli trumfkortet, inspirerad av hallon och gamla torp: klappkräm. Är det ändå inte en skamligt bortglömd delikatess? Somrigt som inget annat, hallon och vaniljmjölkskum. Men njae... kanske ingen omedelbar succé ändå. Det är trots allt mannagrynsgröt gjord på saft, inget annat.