Hålet i tiden

Ok, har alltså skrivit om det förut. Egyptens vackraste och mest karibiska strand. Vit sand, turkost vatten. Och ett regeringsägt gammalt skrutthotell utan marknadsföringsstrategier. Kan inte bli bättre. Inget folk och inga affärer och bara en restaurang med rätt sunkig mat. Till frukosten får man en portionspåse Nescafé och inte mer, annars får man betala extra. Charmigt. Den dag jag får nog av allt och måste isolera mig och skriva en bok i ett par månader, då blir det nog här.

Stället kan bjuda på drama också. Det vackra havet kan bjuda på storm och stora starka vågor. Och öknen en bit åt sydväst hjälper till bäst den kan. När vi var där för snart två veckor sen fick vi en dag fantastiskt karibiskt väder och en dag - khamseen. Sandstorm. Förutom att vi inte fick bada mer fick vi inte heller lämna hotellet. Alla gäster fick vänta i lobbyn på obestämd tid tills 'the management' tyckte att det var säkert nog att köra bil igen. Vägen till Kairo var stängd på grund av sanden, men det gick att köra via Alexandria och sen gick allt som en dans och inge drama så långt ögat kunde se. Hemma safe and sound, men med sand i näsa, öron, lungor och navel.

Sand

Det verkar som att årets första khamseen - sandstorm - är på g. Konstig värme i luften, det blåser upp och luften mörknar. Antagligen blir den snart gul (som på bilden som är från förra våren - från min balkong). Sen vill man inte gå ut på ett tag. Sen får man andas sand ett tag. Sen får man ta fram dammvippan.

Eller så ska det bara börja regna...

Uppdatering: Det blev inget, den tappade lusten. Skönt, men kanske lite lite besviken också.