All barn räddade, tack för mig

Fem månader har snart gått - ungefär lika fort som fem korta månader brukar. Antar jag. Men det har känts fort och kort. Om jag väljer att ta ut den där semesterveckan jag har på slutet, är det prick just nu en vecka och 1,5 dagar kvar innan jag ska ha avslutat påverkansstrategin, den tematiska utvecklingsplanen och webbkartläggningen och uppföljningen av konsultationen om barns utbildning i konflikter. Ja, påettungefär då. Allt ska inte vara prick klart, bara klart att överlämna till nästa som en fin stafettpinne. Men i alla fall, tid går som bekant fortare än någon människa kan tro. Alltid. Om nån missat det.

Och hur har det varit då? Att jobba på distans? Sisådär får man väl säga. Föredrar absolut att ha kollegorna omkring mig istället för på telefonlångtbort tjatavstånd. Men ja, jättelyxigt att kunna jobba fast man envisas med att bo i ett land där de pratar ett så svårt språk. Att återkomma till en gammal arbetsplats man tidigare lämnat? Jorå, helt ok, åtminstone för en lagom begränsad period. Samma intelligenta och även socialt begåvade människor, och samma viktiga, men för mig rätt utslitna, frågor att bita i. Att få jobba med helt nya saker på den gamla arbetsplatsen? Jo tack, perfekt att lägga på ett nytt och fräscht "kommunikationsfilter" på de gamla bekanta frågorna. Hanterbart, men utvecklande, jojo, fint som snus faktiskt. Och som bonus en liten kommunikationsrelaterad merit på CVn. Kanske går det faktiskt att byta bana inom banan så småningom. Vi får väl se. Nästa steg står skrivet på en stjärna väldigt långt bort.

Sönder, paj, trasigt, borta...

Det är visst en sån period nu. Först la jag ifrån mig mina bästa, skönaste (och rätt dyra faktiskt) solglasögon någonstans, troligen bland kycklingarna på Vivo Skanstull. Sen var det dags att träffa en död mus på golvet i sommarstugan. Han hade ätit ihjäl sig på min bästa skönaste morgonrock (se bild) som jag haft sedan 12-årsåldern minst. Stl 163 centilong (-lång?) om jag inte minns fel, men når fortfarande till tårna på mig. Med huva och knappar. Tusen gånger bättre än alla omlottjox som aldrig sitter skönt. Tror det får bli lappning och lagning efter tvätten, man kan inte slänga antika klenoder.

Sen var det dags för kaffekrasch. Fick en Bodum pressbryggare (6 koppar) i 20-årspresent av mina nyfunna Uppsalavänner för ja, 15 år sen blir det väl. Har använt den jämt, och skaffat mig en liten 2-koppars också, då har man allt man behöver. Den har fått bytas ut säkert tre-fyra gånger medan den stora klarat alla prövningar genom åren. Hittills. Råkade precis bara snudda den med ett glasfat och... klirr. Det var lite som att förlora nåt levande (nåväl, kanske ett marsvin). Efter 15 år. Och i morse hände exakt samma sak med den fantastiska mjölkskummaren. I'm cursed! Bodum är inte längre mina vänner. Vågar jag köpa nya, eller ska jag se det som ett tecken? Inget mera kaffe, bara örtte? Bli sydeuropé nån gång och kör bara mockabryggare? Eller, sluta försöka göra sju saker samtdigt - fokusera!?

Vad är vad?

Den här boken har jag just läst ut. Den är skriven av en gammal vit amerikan men beskriver i jag-form den jobbigt verkliga historien om en ung sudanes som flyr från inbördeskriget. De erkänner att lite fiction fått läggas till för att få rätt effekt - att lära mig om Sudan och göra mig lagom arg för att "göra något" - men man vet inte exakt var fictionsnuttarna lagts in. Lite scary eftersom man snart uppfattar det precis som verkliga livet och inget annat, men väldigt effektivt för syftet. Just det ska jag skriva nån sorts uppsats om på min kurs (där jag om nåt år ska bli mästare, master, i "communication for development"). Hur funkar det att förmedla sanningen med hjälp av sanningen och lite hittapå? Det är rätt kul att plugga när man får fundera på sånt. Och jag kan ganska mycket om Sudan nu, jämfört med förut. Inbillar jag mig.

För övrigt är det varmt och klibbigt och snart ska det badas. Vamos a la playa o-o-o-oo!

Den där filmen om tanter i stan

Det var som man kunde gissa skit. Provocerande dåligt skit till och med. Pinsamt sponsrat, toklångt, prutthumoristiskt, stereotypt skit. Och jaja, som sagt, det kunde man väl lista ut. Och jag känner mig inte som mittimålgruppen, så fine. Men jag undrar ändå vem som är målgruppen. Egentligen. Som svensk 60-70-80-talist med polarn-och-pyret-rediga värderingar måste man väl känna sig lite fjärran från de där skorna, även om man råkar va mycket glammigare än jag? Kanske är det för de små modebloggarna? Som är hälften så gamla som huvudpersonerna? Skulle inte tro det. Återstår kvinnor i mogen ålder från en helt annan plats på jorden, men som ändå inte hunnit upptäcka världen utanför shoppingkassen, prinsessmyten, prinsmyten också för den delen, ja och allt det där andra ytliga som alla kan räkna upp lika bra som jag... men finns de? Ja, tydligen. Tur det finns så mycket andra bra NY-filmer.

Förresten vet jag att det finns kloka fina människor, med lika rediga värderingar, som faktiskt gillat den. Det måste ha nåt att göra med samma magi som antagligen skulle få mig att gilla vilket försök som helst att göra en lång-Sopranos...

Campeones

Det är praktiskt att känna sig hemma på flera ställen. När inte Vi1 tog oss så långt kunde Vi2 istället gå hela vägen och vinna! Grattis till oss och till dom. Efter 44 års väntan är till och med (i alla fall en del av) katalanerna glada över att vara spaniorer för en dag.

Eftersom jag kom direkt från Sverige med en försenad flight och två tunga resväskor var det taxi som gällde efter att ha sett matchen på en trottoarbar. Fel kväll att leta taxi så klart, men till slut fick jag åka med killen som förklarade att han inte var intresserad av fotboll, eftersom han var anarkist och inte trodde på auktoriteter, varken kungar, gudar eller stater - alltså är landslag också ointressanta, så det så. Efter en stund, efter att ha klargjort flera gånger att Catalunya no es España ("fast det är ett skämt"...), kröp det fram att han nog ändå mest jobbade för att han behövde pengar... Själv var jag mest stolt över att vi överhuvud taget förde ett samtal och att jag förstod ungefär hälften av det han sa.

Same same

Det är lite töntigt att raljera över hantverkare, jag vet. Men det är ju också ett speciellt släkte. Faktiskt. Även här visar det sig. Lite samma som hemma - de börjar t ex tidigare än de flesta andra. Vaknade i morse av en slagborr i örat. När de väl kunde vara säkra på att alla i huset vaknat, gick det två timmar innan nästa borrattack. Kanske lunchpaus? Nej, måste varit frukost, det här är ändå Spanien. Hit skulle de komma 11.30, men lite oväntat ringer det på dörren redan kl 11. Jag som jobbar från köksbordet hade inte hunnit tänka tanken varken på att klä på mig något annat än morgonrock, eller städa undan äggskalen efter frukosten, så de fick vänta en panikminut utanför dörren. Det hade de råd med. De var tre stycken. Det enda jag visste innan var att de skulle fixa något på balkongen som inte var i sin ordning. Det visade sig att de skulle borra sex stycken hål och skruva i lika många skruvar i hålen. De var tre stycken, och det tog en bra stund. Hej och hå. Byggbranchen sägs ha varit motorn i det enorma ekonomiska lyftet här de senaste åren. Man undrar lite. Bubbla, bubbla, bubbla... Senaste året har visst lägenhetspriserna i Barcelona sjunkit med 10%. Det pyyyser...

Finally!

Grattis Barack Hussein Obama. Det var väl på tiden att det blev en persons ansvar att bråka med McCain. Nån mer än jag som slutat läsa när rubrikerna innehållit orden primärval, Clinton eller Obama? Fram till nu då. Det är ju nu det börjar. Det som spelar nån roll.

Och ja, jag vet att Clinton inte erkänt sig slagen än, men det är hon väl ändå va, va, va...

En tisdag i juni - kepsen är borta

Även på min präktiga arbetsplats finns det folk med humor. När värmen kommer då spritter det till.

--------------

Från: Yyyy Yyyyyyyy
Skickat: ti 2008-06-03 10:00
Till: Xxxxx X Xxxxxx; Reception; Internationella Programmet

Ämne: SV: Min keps är borta!

Jag tyckte jag såg avgående fru ordförande smita ut genom bakdörren efter årsmötet iklädd Xxxxxs keps, barnkonventionen under armen och en Rädda Barnen-bössa i högsta hugg.

Kan vara värt att kolla upp.

--------------
Från: Nnnnnn Nnnnnnn
Skickat: ti 2008-06-03 10:00
Till: Xxxxx X Xxxxxx; Reception; Internationella Programmet
Ämne: SV: Min keps är borta!

Hej Xxxxx!

Den kanske sitter på huve't!? Har du tittat under armen!?

med varma hälsningar

Nnnnnnn
-----------
Från: Xxxxx X Xxxxxx
Skickat: ti 2008-06-03 09:52
Till: Reception; Internationella Programmet
Ämne: Min keps är borta!

I går försvann min RB-keps efter lunch. Den var beige med logo på. Fattar inte vart den tog vägen. Något tips?

Xxxxx X
Internationella programmet

Glöm aldrig Arla-haren

Det finns humor som åldras lite knackigt. Det mesta som är roligt idag är tråkigt om fem år. Så finns det humor som (känns det som) aldrig dör. Som kanske åldras, men som åtminstone är lika bra, och kanske t o m förädlas. Om man råkar tillhöra mittiprick-målgruppen. Max Andersson är underbar. Och Arlaharen är fortfarande sjukt kul. Tycker jag. I alla fall. Jag tycker ju också om mjölk. Både varm och kall och med semla, hallon eller kaffe.

Varför är det förresten så ont om hallon i Katalonien? Lyx-Farao börjar snart tröttna(!) på jordgubbar.

(Hoppas Max tycker det är ok att jag lånar hans hare. Annars får han säga till.)

Appropå Beirut

...och Jag tror det när jag ser det (nedan), M är klok igen.

Dagens prognos - som vanligt

Inte för att jag själv tycker att det är särskilt jobbigt eller så. Skugga är underskattat bara det är ok varmt. Men för dem som av nån anledning skulle gå omkring med nån sorts avundsjuka. Det har varit så här i tre veckor snart. Mulet, grått, regnigt. Men ok varmt dårå.

Och så New York då

Vi gjorde det mesta man ska och tusen saker till. Det var toppen. Vädret var som om vi hittat på det själva. Alla träd blommade och doftade, folk gifte sig och minglade och lunchade och solade i parkerna. Vi borde aldrig ha gett oss på projektet Empire state building, men det gjorde vi. (Tusen timmars kö och när vi kom upp hade det blivit dimma. Scam, scam, scam!) Jag köpte till slut en ny kamera (Det var nära ögat. Alla som säljer kameror verkar vara judar, och de tar visst ledigt prick hela just den veckan vi var där för nåt som på engelska heter "passover" och verkar religiöst och viktigt. Hittade till slut en sekulariserad och proppfull butik - tack Gud!) och blev väldigt glad. Bilder finns här. Tyvärr inte från den coolaste utställningen med kinesen på Guggenheim: Cai Guo-Qiang. Gjorde ett försök att smygfota de nio låtsasexploderande bilarna, men fick bassning.

Min brorsa Röd

Och inte nog med att han kan göra barn, min förträfflige bror. Han kan göra musik också. "Världens vanligaste man" är inte så vanlig ändå. Han är en superbrolla. Lyssna!

Hej och välkommen!

Tiden flyger och grejer händer. Först och störst hittills: Pluttens landning på jorden. Jag har blivit faster. Fått en brorson. Ojojoj. Och en bedårande sådan så klart, fattas väl annat. Hade sån tur att jag var i stan när han kom, så jag har fått hålla de små fingrarna och trösta och leka trygg fastertant. Lite läskigt och väldigt fint.

Beirut i brand

En av mina favoritstäder i världen, Beirut, är återigen på väg att trilla in i något som kanske blir ett nytt inbördeskrig, kanske något annat. Det är sorgligt, ruskigt och - vill jag tro - onödigt. Min kloka vän M skriver om senaste veckans skit.

Uppdatering 21 maj: Än finns det visst hopp. Men jag tror det när jag ser det.

Världens läskigaste skylt

Jag har aldrig lidit av hisskräck förr, men nu vettef-n. Jag ska i alla fall aldrig åka hiss med en soptunna, det verkar sjukt farligt.

April update

Hohoj, så skönt trodde jag väl aldrig det skulle vara att få ordning på gamla datorskrället. Har alltså fått till det sista jävligt kruxiga kruxet och är alltså tillbaka hos min gamla stentunga, fula, men trogna PC-trotjänare efter tre månader drygt av lånad snyggslimmad Mac (som iofs en gång blivit kasserad pga en massa ålderskrämpor. kan ha med saken att göra). Känns härligt att vara hemma igen helt enkelt. Mest att ha en egen datamaskin gissar jag.

Idag är det april, så in i bängen (bängen...? är inte det polisen?). Prick nu lyser solen, men nyss (och större delen av dagen, med korta avbrott för strålande sol) var det åska, hagel och ösregn på tvären. Härligt i vattenbristens Katalonien, men fick rädda det nya lilla citronträdet och hans kompisar solrosen och örtkryddorna in till ett skyddat hörn av balkongen. Lite klyschigt kanske att ha citronträd på balkongen i Spanien... Men nej, det är ju perfekt. Luktar gott, ser snyggt ut, verkar ganska lättskött så här långt. Lite som jag själv faktiskt.

Om det inte vore för alla stackars soltörstande skandinaver i stan, skulle det gärna få regna en vecka i streck nu. På lördag gör vi som prick alla andra (i alla fall de svenskar som inte åker på den årliga vårturen till Barcelona) och drar till New York. Ännu mer att jubla över, ojoj, vad livet verkar bra när man tänker på saken.

Veckans antropologiska erfarenhet

Jag har börjat simma. Det tror jag man får säga när man gjort det två gånger och har planer på att göra det igen, eller?

Jag har gått till den lokala simhallen i området. Den är inte helt nybyggd och inte så stor. Men nära och ganska billig. Och faktiskt lite exotisk. Jag fattar inte allt helt enkelt. Till exempel är alla skyltar och alla prislistor och alla... ja allt, på katalanska. Så jag chansar lite när jag väljer en dörr och hoppas att den ska leda till bassängen och inte till herrarnas omklädningsrum. Oftast går det bra. Men en del osäkerhet leder det till ändå. Som till exempel det där med baddräkt. Alla kvinnor utom jag har nämligen baddräkt. Och jag är alltså inte naken utan har bikini. Jag har inte ägt någon baddräkt på tio år och tycker att det går utmärkt att simma med bar mage. Men jag är lite orolig att det är förbjudet eller nåt i det här trots allt ganska katolska landet. Min alternativa teori är att simning helt enkelt är mer hard core och på allvar här. Man simmar inte bara lite så där för skojs skull och för gott samvete som svenskar gör. Man simtränar. Man kan välja mellan tre banor i bassängen: nybörjare, långsam och snabb. Jag är rätt haj på att simma, men hamnar i långsamma banan. Alla andra crawlar nämligen. Det är tydligen det som gäller (en del i långsamma banan crawlar också, men jag simmar om dem. Alla är inte proffs ändå). De enda andra jag sett simma bröstsim är nybörjare, gamla tanter och en arabisk invandrare. Han hade förresten inte heller simglasögon. Det har alla andra. Och mössa. Det måste man visserligen har jag lärt mig. Och hår i bassängen är ju äckligt, så varför inte? Men i alla fall tog det liksom ett tag att samla ihop alla attiraljer man måste ha för att gå och simma här. Mössa, simglasögon och de lika obligatoriska tofflorna (obligatoriska även i duschen). Och ändå måste man gå och vara nervös för bikiniförbud... Men det är verkligen ingen annan som har det. Vad ska man tro?

Sen är det den där fina spanska vanan att hälsa på alla i alla lägen, även på alla i omklädningsrummet, när man går in och ut. Jag blir generad och hälsar bara tillbaka när andra gör det, men egentligen är det ju väldigt sympatiskt, bara ovant. Jaha, hej då okända tanten ska du gå nu. Ja, vi har ju sett varandras kroppar i lysrörsljus, så vi känner ju varandra nu. Adeo, adeo.

Förresten känner man sig lite proffsigare när man simmar med glasögon. Man kan ju till och med ta ett och annat simtag under vatten. Tufft.

Havsmat

Såna här musslor är populära här. De finns i alla prisklasser upp till skitdyra, och jag har vissserligen bara smakat mellanklassen. Men jag kan inte hjälpa att jag - som annars älskar alla andra varelser från havet som går att äta - tycker de smakar unket och ser ut som snor. Men om nån vill bjuda mig på fin-snormussla nån dag är jag så klart up for a second chance.

En lång och avskräckande berättelse ur vardagen

I morse ringde klockan 04.15. Fem minuter senare stapplade jag upp i mörkret och hälsade yrt på min nattjobbande (och därför nattvakna när han är ledig) bror som pluggade franska vid köksbordet. Ytterligare tio minuter senare satt jag i baksätet på en Taxi på väg mot Cityterminalen. Inga tunnelbanor har börjat gå. 220 spänn. Flygbuss till Skavsta. 1,5 timmar och 150 spänn. Hela tiden fara för livet. Men vackert. Har varit i Sverige två gånger under 2008 - vintern utan vinter - och båda gångerna fått snöfall som enda tröst för okristligt tidiga flyg hemåt. Men snöslask och morgontrött chaufför kunde varit en bättre kombo. Jag använde bälte för första gången i en buss.

Kö bakom en familj med skidfodral och annat skoj. Incheckning och ingen sa sågot om att mina två handbagage borde varit ett och lite mindre. Säkerhetskontroll. Fick slänga vattenflaskan och packa upp både datorn och dvd:n ur väskan. Och det är ju som vanligt (förutom att jag oftast inte bär omkring på dvd-spelare annars). Vänta i kön till boarding. Alla trängs och vill komma först eftersom det är onumrerat. Tonåringar pratar så högt ibland fast det är morgon. Käkar en macka, men saknar mitt vatten. Borde köpt nytt men var för snål. Boardar och får en gångplats - hurra. Sitter. Sitter. Läser hela tidningen. Reklam i högtalarna. Ryanair har ett eget fantastiskt telefonkort. Det går en timme. Sen får vi gå av igen. Planet har något fel. In igen till terminalen. Äter en till macka. Kostar på mig te och en apelsin också. 25 kr - ett kap. Sen en tidning, en bok och svensk Läkerol i fyrpack. 170 spänn var det värt. Står sen i kön igen. Alla trängs. Jag med. De ska f-n inte komma och smyga sig in från sidan. Ut i kylan och in i planet. Igen. Tar en sned bild på snöyran på vägen.
Får en gångplats igen (kanske bara jag som vill ha?). Lyfter 2 timmar och 15 minuter försenade. Flyger, somnar och får ont i huvudet. Äter en pizzaslice. Mer reklam. Man kan ta en lott och bli miljonär - idag! Tackar gud för öronproppar. Landar. Främre dörren saknar trappa. Väntar. Det är kokhett. Inget konstigt förstås, vi är i Spanien, det är säkert 12 grader ute. Ont i huvudet. Äntligen en toa...-kö. Köper bussbiljett. 12 Euro. Försöker köpa en läsk, men automaten är trasig, det får bli vatten. Behöver blodsocker, håller på att svimma av hunger.

Väntar på bagage. Väntar på bagage... Byter simkort i mobilen. Väntar på bagage. Får väskan. Den är hel. Trängs vid bussen. 1,5 h till Barcelona. Kommer missa mitt seminarium som börjar klockan två. Skit. Lyssnar på snäll musik och försöker tänka snälla tankar. Men är så hungrig, hungrig, hungrig. När vi kommer fram och jag ska ta mina väskor har de vält eller slitits ut och ramlat på marken. Jag tänker dator och dvd i spillror, men orkar inte bli väldigt arg och bråka. Tar en taxi hem - 4 Euro - och får skäll för att jag inte har jämna pengar. Orkar inte bråka, men blir arg. Dumma gubbe, jag kommer från en flygbuss. Det betyder att jag kommer från ett annat land och just har tagit ut nya pengar. Dumma gubbe. Hört talas om kortbetalning?!

Tack för utrymmet. Nu känns det mycket bättre. Ska sova en stund så kanske huvudvärken ger med sig också. Kontentan är väl annars att jag antingen ska sluta resa helt (nu får Sverige komma till Muhamed!) eller åtmionstone dumpa Ryanair.