Appropå Beirut

...och Jag tror det när jag ser det (nedan), M är klok igen.

Dagens prognos - som vanligt

Inte för att jag själv tycker att det är särskilt jobbigt eller så. Skugga är underskattat bara det är ok varmt. Men för dem som av nån anledning skulle gå omkring med nån sorts avundsjuka. Det har varit så här i tre veckor snart. Mulet, grått, regnigt. Men ok varmt dårå.

Och så New York då

Vi gjorde det mesta man ska och tusen saker till. Det var toppen. Vädret var som om vi hittat på det själva. Alla träd blommade och doftade, folk gifte sig och minglade och lunchade och solade i parkerna. Vi borde aldrig ha gett oss på projektet Empire state building, men det gjorde vi. (Tusen timmars kö och när vi kom upp hade det blivit dimma. Scam, scam, scam!) Jag köpte till slut en ny kamera (Det var nära ögat. Alla som säljer kameror verkar vara judar, och de tar visst ledigt prick hela just den veckan vi var där för nåt som på engelska heter "passover" och verkar religiöst och viktigt. Hittade till slut en sekulariserad och proppfull butik - tack Gud!) och blev väldigt glad. Bilder finns här. Tyvärr inte från den coolaste utställningen med kinesen på Guggenheim: Cai Guo-Qiang. Gjorde ett försök att smygfota de nio låtsasexploderande bilarna, men fick bassning.

Min brorsa Röd

Och inte nog med att han kan göra barn, min förträfflige bror. Han kan göra musik också. "Världens vanligaste man" är inte så vanlig ändå. Han är en superbrolla. Lyssna!

Hej och välkommen!

Tiden flyger och grejer händer. Först och störst hittills: Pluttens landning på jorden. Jag har blivit faster. Fått en brorson. Ojojoj. Och en bedårande sådan så klart, fattas väl annat. Hade sån tur att jag var i stan när han kom, så jag har fått hålla de små fingrarna och trösta och leka trygg fastertant. Lite läskigt och väldigt fint.

Beirut i brand

En av mina favoritstäder i världen, Beirut, är återigen på väg att trilla in i något som kanske blir ett nytt inbördeskrig, kanske något annat. Det är sorgligt, ruskigt och - vill jag tro - onödigt. Min kloka vän M skriver om senaste veckans skit.

Uppdatering 21 maj: Än finns det visst hopp. Men jag tror det när jag ser det.

Världens läskigaste skylt

Jag har aldrig lidit av hisskräck förr, men nu vettef-n. Jag ska i alla fall aldrig åka hiss med en soptunna, det verkar sjukt farligt.

April update

Hohoj, så skönt trodde jag väl aldrig det skulle vara att få ordning på gamla datorskrället. Har alltså fått till det sista jävligt kruxiga kruxet och är alltså tillbaka hos min gamla stentunga, fula, men trogna PC-trotjänare efter tre månader drygt av lånad snyggslimmad Mac (som iofs en gång blivit kasserad pga en massa ålderskrämpor. kan ha med saken att göra). Känns härligt att vara hemma igen helt enkelt. Mest att ha en egen datamaskin gissar jag.

Idag är det april, så in i bängen (bängen...? är inte det polisen?). Prick nu lyser solen, men nyss (och större delen av dagen, med korta avbrott för strålande sol) var det åska, hagel och ösregn på tvären. Härligt i vattenbristens Katalonien, men fick rädda det nya lilla citronträdet och hans kompisar solrosen och örtkryddorna in till ett skyddat hörn av balkongen. Lite klyschigt kanske att ha citronträd på balkongen i Spanien... Men nej, det är ju perfekt. Luktar gott, ser snyggt ut, verkar ganska lättskött så här långt. Lite som jag själv faktiskt.

Om det inte vore för alla stackars soltörstande skandinaver i stan, skulle det gärna få regna en vecka i streck nu. På lördag gör vi som prick alla andra (i alla fall de svenskar som inte åker på den årliga vårturen till Barcelona) och drar till New York. Ännu mer att jubla över, ojoj, vad livet verkar bra när man tänker på saken.

Veckans antropologiska erfarenhet

Jag har börjat simma. Det tror jag man får säga när man gjort det två gånger och har planer på att göra det igen, eller?

Jag har gått till den lokala simhallen i området. Den är inte helt nybyggd och inte så stor. Men nära och ganska billig. Och faktiskt lite exotisk. Jag fattar inte allt helt enkelt. Till exempel är alla skyltar och alla prislistor och alla... ja allt, på katalanska. Så jag chansar lite när jag väljer en dörr och hoppas att den ska leda till bassängen och inte till herrarnas omklädningsrum. Oftast går det bra. Men en del osäkerhet leder det till ändå. Som till exempel det där med baddräkt. Alla kvinnor utom jag har nämligen baddräkt. Och jag är alltså inte naken utan har bikini. Jag har inte ägt någon baddräkt på tio år och tycker att det går utmärkt att simma med bar mage. Men jag är lite orolig att det är förbjudet eller nåt i det här trots allt ganska katolska landet. Min alternativa teori är att simning helt enkelt är mer hard core och på allvar här. Man simmar inte bara lite så där för skojs skull och för gott samvete som svenskar gör. Man simtränar. Man kan välja mellan tre banor i bassängen: nybörjare, långsam och snabb. Jag är rätt haj på att simma, men hamnar i långsamma banan. Alla andra crawlar nämligen. Det är tydligen det som gäller (en del i långsamma banan crawlar också, men jag simmar om dem. Alla är inte proffs ändå). De enda andra jag sett simma bröstsim är nybörjare, gamla tanter och en arabisk invandrare. Han hade förresten inte heller simglasögon. Det har alla andra. Och mössa. Det måste man visserligen har jag lärt mig. Och hår i bassängen är ju äckligt, så varför inte? Men i alla fall tog det liksom ett tag att samla ihop alla attiraljer man måste ha för att gå och simma här. Mössa, simglasögon och de lika obligatoriska tofflorna (obligatoriska även i duschen). Och ändå måste man gå och vara nervös för bikiniförbud... Men det är verkligen ingen annan som har det. Vad ska man tro?

Sen är det den där fina spanska vanan att hälsa på alla i alla lägen, även på alla i omklädningsrummet, när man går in och ut. Jag blir generad och hälsar bara tillbaka när andra gör det, men egentligen är det ju väldigt sympatiskt, bara ovant. Jaha, hej då okända tanten ska du gå nu. Ja, vi har ju sett varandras kroppar i lysrörsljus, så vi känner ju varandra nu. Adeo, adeo.

Förresten känner man sig lite proffsigare när man simmar med glasögon. Man kan ju till och med ta ett och annat simtag under vatten. Tufft.

Havsmat

Såna här musslor är populära här. De finns i alla prisklasser upp till skitdyra, och jag har vissserligen bara smakat mellanklassen. Men jag kan inte hjälpa att jag - som annars älskar alla andra varelser från havet som går att äta - tycker de smakar unket och ser ut som snor. Men om nån vill bjuda mig på fin-snormussla nån dag är jag så klart up for a second chance.

En lång och avskräckande berättelse ur vardagen

I morse ringde klockan 04.15. Fem minuter senare stapplade jag upp i mörkret och hälsade yrt på min nattjobbande (och därför nattvakna när han är ledig) bror som pluggade franska vid köksbordet. Ytterligare tio minuter senare satt jag i baksätet på en Taxi på väg mot Cityterminalen. Inga tunnelbanor har börjat gå. 220 spänn. Flygbuss till Skavsta. 1,5 timmar och 150 spänn. Hela tiden fara för livet. Men vackert. Har varit i Sverige två gånger under 2008 - vintern utan vinter - och båda gångerna fått snöfall som enda tröst för okristligt tidiga flyg hemåt. Men snöslask och morgontrött chaufför kunde varit en bättre kombo. Jag använde bälte för första gången i en buss.

Kö bakom en familj med skidfodral och annat skoj. Incheckning och ingen sa sågot om att mina två handbagage borde varit ett och lite mindre. Säkerhetskontroll. Fick slänga vattenflaskan och packa upp både datorn och dvd:n ur väskan. Och det är ju som vanligt (förutom att jag oftast inte bär omkring på dvd-spelare annars). Vänta i kön till boarding. Alla trängs och vill komma först eftersom det är onumrerat. Tonåringar pratar så högt ibland fast det är morgon. Käkar en macka, men saknar mitt vatten. Borde köpt nytt men var för snål. Boardar och får en gångplats - hurra. Sitter. Sitter. Läser hela tidningen. Reklam i högtalarna. Ryanair har ett eget fantastiskt telefonkort. Det går en timme. Sen får vi gå av igen. Planet har något fel. In igen till terminalen. Äter en till macka. Kostar på mig te och en apelsin också. 25 kr - ett kap. Sen en tidning, en bok och svensk Läkerol i fyrpack. 170 spänn var det värt. Står sen i kön igen. Alla trängs. Jag med. De ska f-n inte komma och smyga sig in från sidan. Ut i kylan och in i planet. Igen. Tar en sned bild på snöyran på vägen.
Får en gångplats igen (kanske bara jag som vill ha?). Lyfter 2 timmar och 15 minuter försenade. Flyger, somnar och får ont i huvudet. Äter en pizzaslice. Mer reklam. Man kan ta en lott och bli miljonär - idag! Tackar gud för öronproppar. Landar. Främre dörren saknar trappa. Väntar. Det är kokhett. Inget konstigt förstås, vi är i Spanien, det är säkert 12 grader ute. Ont i huvudet. Äntligen en toa...-kö. Köper bussbiljett. 12 Euro. Försöker köpa en läsk, men automaten är trasig, det får bli vatten. Behöver blodsocker, håller på att svimma av hunger.

Väntar på bagage. Väntar på bagage... Byter simkort i mobilen. Väntar på bagage. Får väskan. Den är hel. Trängs vid bussen. 1,5 h till Barcelona. Kommer missa mitt seminarium som börjar klockan två. Skit. Lyssnar på snäll musik och försöker tänka snälla tankar. Men är så hungrig, hungrig, hungrig. När vi kommer fram och jag ska ta mina väskor har de vält eller slitits ut och ramlat på marken. Jag tänker dator och dvd i spillror, men orkar inte bli väldigt arg och bråka. Tar en taxi hem - 4 Euro - och får skäll för att jag inte har jämna pengar. Orkar inte bråka, men blir arg. Dumma gubbe, jag kommer från en flygbuss. Det betyder att jag kommer från ett annat land och just har tagit ut nya pengar. Dumma gubbe. Hört talas om kortbetalning?!

Tack för utrymmet. Nu känns det mycket bättre. Ska sova en stund så kanske huvudvärken ger med sig också. Kontentan är väl annars att jag antingen ska sluta resa helt (nu får Sverige komma till Muhamed!) eller åtmionstone dumpa Ryanair.

El dia de skott

Så sällan som den infaller och så sällan som man kommer ihåg den, så vore det väl skam att inte skriva ett inlägg just idag. Inte för att det har hänt nåt särskilt eller att jag förtfarande läst på tillräckligt för att skriva om spanska valet. Utan bara för att det är en ganska bra dag, trots att jag har snor i varje vrå och vindling i huvudet. Har tillbringat den på balkongen med en pluggbok och andra trevliga eller nödvändiga tillbehör för förkylda snormaskiner. Det har alltså äntligen börjat bli lite varmare igen. På tiden kan man tycka.

Har också försökt vårda den lilla stackaren till persiljeplanta som är mitt första hopp på vägen till att bli trädgårdsmästare på vår balkong. Äntligen bor jag ju i ett land som både är varmt nog och där det inte är så mycket tungmetaller i luften att man inte vill utsätta något levande för ett liv konstant utomhus. Men det har börjat sådär kan man säga. Den lilla stackaren hade med sig bladlöss från affären. Och eftersom jag tänkte äta upp den vartefter vill jag ju inte förgifta dem bara sådär, då dör man ju kanske själv om 50 år. Så nu har jag spolat den i iskallt vatten. Det hjälpte inte. Och ägnat halva eftermiddagen åt att manuellt avlägsna, knipsa ihjäl och mosa dem, en efter en. Om inte det hjälper... köper jag väl en ny antar jag. Funderar också på ett citronträd i en kruka. Eller är det för pretto? Nåt stort som skuggar vore nog bra i alla fall.

Pianot

Kanske blir det här en följetång. Och i så fall kan det bli precis hur bra eller dåligt eller rafflande som helst.

Det verkar som att det flyttade in en pianist i lägenheten ovanför oss i helgen. Senaste dagarna har det i alla fall spelats minst ett tretimmarspass om dagen. Det är ju nästan alltid vackert med piano, om den som spelar är någorlunda habil (det verkar han/hon vara). Men varje dag? Ska bli intressant att se hur det utvecklar sig. Blir det som en osynlig vän och välkommet inslag i vardagen, eller blir det desperat panik och öronproppar och Ska man aldrig kunna få jobba ifred i det här j-a landet?!! eller något helt annat?

Andorra

Det finns lite vinter även här nere i söder. Vi stack till Andorra i helgen och drog några åk på Pyreneerna. Det var kanske inte toppklass eller alperna, men jag var helnöjd. Sist jag åkte var för tre år sen. En dag. I Romme Alpin (just det, Borlänge). I snöstorm. Och innan dess var det väl ungefär tusen år till. Här var det istället soligt och varmt (nästan väl varmt för min nya fina jacka. Gjorde ett kap på rean förra veckan). Ganska långa backar och helt ok hyrgrejer. Förutom att de villigt erkände att slipning av stålkanter inte var något de sysslade med. Nej, det här är en uthyrningsaffär, vi har ingen verkstad, var beskedet jag fick när jag klagade på att det inte bet. Jaha... Men har ni kanske en fil bara (så kan jag fixa det själv)? Nähä, inte det heller. Nåja, vad kan man begära. Andorra är pyttelitet. De kanske måste åka utomlands för att slipa skidorna. Fatta vad jobbigt.

Konstigt land för övrigt. Typ inga skatter alls (får läsa på lite där) och bara turister som kommer och shoppar över dagen och sen drar hem. Skumt liv att bo där i ett sånt där grått stenhus som nästan smälter ihop med bergen själva, och jobba i en spritaffär (eller skiduthyrning) hela livet. Kanske går man mycket på tur och filosoferar och blir rätt harmonisk ändå til slut...

Jag fick i alla fall med mig både lite harmoni, rätt mycket träningsvärk och en partiell puckobränna i ansiktet. Glömde smörja ena kinden och pannan med solkräm.

Konst

Kollade just pa Filmkronikan. Ernst Billgren var gast och pratade om konst och film. Jag fick bland annat veta att det forra aret var fler manniskor i Sverige som gick pa konstmuseum an som gick pa fotboll. Tufft.

Datamaskiner och lite jobb

Det kommer tillbaka. Flytet. Antar jag. Men for tillfallet hindras jag lite av ett trist tangentbord som inte vill skriva vissa tecken, och ibland inte heller mellanslag. Det blir sa jobbigt att lasa da. Maste laga min egen gamla datamaskin sa det blir nagon ordning. Den har fatt ett nytt operativsystem, men drivrutinerna (sana ord slanger jag mig med nu, helt avslappnat) som foljde med hade kan man saga knapphandiga instruktioner (inga), och det funkade inge vidare att folja varken intuition, erfarenhet, eller sunt fornuft... Maste ringa dataaffarn i datarymden och fraga. Sen ses vi igen.

Ska borja jobba snart ocksa, sa jag har nat att skriva om. Har aterknutit kontakten med gamla kara Radda barnen, och ska radda nagra barn pa distans under varen. Kanns ovantat kul och spannande (var inte alltid superspannande nar jag valde att dra darifran efter fem ar...). Men ocksa lite som att tiden statt laskigt stilla i nagra ar. Aterkommer om detta.

Nästan en lösning

Ibland är man så nära en lösning och sen bara skiter det sig liksom.

Har i alla (jorå, prick varenda) år sedan jag var sisådär tretton undrat vad det egentligen stod på de där mintgröna och rosa tröjorna alla som var tuffa hade på högstadiet. Ja, just precis, Takano-tröjorna. Tänker faktiskt på det med jämna mellanrum. (Undrar vad det säger om mig och min förmåga att leva i nuet...) Men i alla fall igår, på min spanskakurs, lärde jag mig ett nytt ord, vars betydelse jag uppfattade som snål eller självisk ungefär. Och i ungefär två minuter trodde jag att allt var upplyst och mitt liv hade en gåta mindre att lösa. Sen insåg jag att spaniorerna inte kan stava och att det tydligen stavas tacaño...

Antar att tröjordet är nåt japanskt och att det kanske betyder hora after all, som alla trodde då -86 eller när det var. Eller som de som var mindre tuffa sa för att de tuffa skulle bli mindre tuffa... eller kanske var det sant ändå? Ja, ni fattar, det går inte att släppa riktigt.

Postkolonialt

Håller på att avsluta hemtentan. Lite av fem i tolv, fast jag hade kunnat göra den på ett par tre dagar (för en vecka sen). Men drog på det och insåg nog först igår kväll att det där med postkoloniala teorier inte var så lätt som jag trodde. Är inte helt säker än på att min "postkoloniala kritik" sitter som en smäck.

The imaginative and the creative are integral aspects of that process by which identity itself has come into being. Cultural identity does not exist outside representation. But the transformative nature of cultural identity leads directly to to the transformation of those strategies by which it is represented... etc Tack Bill Ashcroft, nu blev jag mycket klokare.

Imorgon ska jag se solen igen. Tjoho! Och förresten så verkar det som att jag knutit ihop en rätt kul jobblösning som jag kan bita i snart. Men ropar inte hej förrän nån gång i mitten av februari. Fingers crossed...

Förlåt och kompensation

Japp, nu har jag varit usel ett tag. En usel bloggare alltså. För övrigt en alldeles utmärkt och förtjusande människa om jag får säga det själv. Läste om nån väldigt ung och väldigt populär bloggtjej som gav sina bästa bloggtips någonstans. Det första var att skriva varje dag - för att göra läsarna riktigt beroende. Så där är jag körd. Ingen är antagligen särskilt beroende av Farao. Tur för mig.

Men nu ska det bli ordning och en jävla fart och massor av kompensation för gammal bloggdöd ost. Det har bara varit lite jullov, sen kraschade datorn duktigt, sen dog internet, sen betalade vi räkningen (som visst inte alls gick på autogiro), men vad hjälpte det. Och i övermorgon lämnar jag in min hemtenta, och då ska jag gå ut mycket mer och DÅ. Då kommer det, helt säkert. Inser ju att det sällan dyker upp så mycket att reflektera (offentligt) över när man sitter och läser om kommunikation och utveckling hela dagarna.

Det här är förresten utsikten från vår balkong. Åt ena hållet. Åt det andra tittar man in i en grå litauisk fasad med fuktskador och klädstreck. Också exotiskt.

Spaniorer

Började skriva det här för en vecka sen eller så efter en springtur på stranden (japp, första riktiga nyårslöftet i mitt liv!), men hade inga bilder, och var väl inte på humör eller så. Men nu så. Bilden är från första söndagen efter jul. Började med skinnjacka och ylletröja, slutade med t-shirt och barfota. Trevligt land det här.

Spaniorer är roliga. Här har de sol 80% av året, och så beter de sig ändå som skandinaver när solen kommer fram. Ut ut ut, på med solbrillorna och sitta på uteservering. Lägga sig naken på stranden är en annan favoritgrej. Också rätt skandinaviskt, men med skillnaden att den här stranden ligger mitt i stan och inte vid en hemlig insjö eller skärgårdsö...

En annan rolig grej, fast rolig på ett helt annat sätt, egentligen inte så rolig alls, är att La Vanguardia (stor etablerad dagstidning) på sin webbversion erbjuder alla Playboys senaste bilder. Vore ju effektivt att länka dit nu, men närru, det blir inget.

Läser en kursbok om kultur och utveckling just nu. Antar att jag skulle kunna använda mycket för att analysera Spanien utifrån parametrar som tradition och modernitet, konservativitet (katolicism!) och frigörelse...