Luktminnen

De säger att lukter är bland de starkaste minnes... -markörerna, -bärarna, -väckarna, -eh, ja ni fattar.

Idag luktar det Kairo i Barcelona. Hetta och avgaser... det gör mig nostalgisk och glad.

Radioskugga

Har på riktigt och på allvar befunnit mig i radioskugga ett tag och därför inte synts till. Nästan två veckor, först i stugan som bara har nästan total skugga. Precis i dörröppningen till verandan finns det mottagning ibland, annars får man gå till Telefonplan, plätten på den ena gräsmattan där en starkare signal brukar leta sig ner. Efter en snabb mellanlandning i radiotropikernas huvudstad vidare till megaskuggornas dal - Tornedalen. Midnattsolsbröllop i dagarna (och nätterna) tre. Huvvaligen, som de skulle säga där hemma, vilket kalas. Återkommer om det.

Grönbär

Upptäckte just att såna där stora mammutblåbär som man kan köpa i små askar är gröna inuti. Det är väl ändå fusk.

Att leva i nuet - en reflektion

Jag tror ibland att jag är rätt bra på att leva i nuet och inte oroa mig särskilt mycket över varken framtid eller dåtid. Jag ser mig också som en person som aldrig brytt sig om skönhetsprodukter (Apoteket är min favoritaffär och jag är liksom rädd för parfym. Mer om det en annan gång.) Men jag undrar ju lite när jag hittar den där tvålen. Den där sköna mjuka tvålen med mint, någon sorts skrubb och någon sorts magisk olja, som jag sparade för att ta fram när jag som mest förtjänade den. En av de kanske fem handgjorda tvålar jag köpte på Khan al Saboun (tror jag det hette), tvål"fabriken" långt inne i marknaden i Tripoli i norra Libanon, för sisådär en fem år sedan.
De var visst färskvara... Alla tvålar hade mer eller mindre magiska egenskaper enligt försäljaren, de flesta var afrodisiaka. Och på riktigt var det magiskt, kroppen blev så len och frisk att jag, tjejen som tror att hon lever i nuet, sparade en tvål i fem år. Och nu är den en svart, oljig klump som fortfarande luktar vidunderligt gott. Men som nu får blanda sin doft med andra dofter i blöjhinken. Dagens lärdom; man kan visst alltid bli ännu bättre på att leva i nuet.

Ta tillbaks!

Vem har i hemlighet stoppat sina demoner i min son? Ta tillbaka dem genast tack. Sedan tre dagar tror den vanligtvis glada och oftast harmoniska killen att mat- och sovvägran och ljud som skulle kunna komma från satan själv är helt normalt. Vi är inte helt överens på den punkten. Som sagt, ta tillbaka dem. Du har exakt tre timmar på dig. Annars...

Röstskolkare

Jag som alltid varit den som förklarat för min ignoranta (jo, i den frågan lite) omgivning att varje oröstad röst är en röst på någon annans val (oftast motståndaren) kommer för första gången i mitt röstberättigade liv att bli soffliggare. Jag kan helt enkelt inte. Fick mitt röstkort på posten i fredags, och blev alldeles upprymd när jag planerade att gå till konsulatet nu i veckan och rösta. Jag hör till dem som fortfarande tycker att det är lite högtidligt och stort att rösta.

Men... så visade det sig att sista dagen för att rösta på konsulatet var - i torsdags.

Surt, snopet, dumt. Varför skickade de inte ut röstkorten lite tidigare (allt kan som bekant alltid vara någon annans fel) så jag hade hunnit beställa ett sånt där poströstningskit?

Alltså, det är mig ni ska skylla på när parlamentet fylls av Kalle Ankor och pirater i höst. Förlåt.

Larsson och ringar på vattnet

Att Stieg Larsson är megastor överallt just nu vet ju alla - utom han själv. Här ligger del ett och två i topp på försäljningslistan och alla väntar på trean. Vet inte om det är Larssons förtjänst, men skulle gissa att det åtminstone på förlagen har dreglats en del över tänkbara svenska deckartrender. För i bokhandlarna skyltas det högt och lågt just nu med svenskt läskigt. Bilderna är från en pluttig bokhandel på flygplatsen, men kunde säkert ha varit var som helst. (Och ja, jag vet att mittenbilden är fel, men det spelar ingen roll hur mycket jag vrider och sparar, den hoppar tillbaka till fel håll. Den vill kanske vara sån.)

På söndag har jag chans att gå och se filmen, tror jag ska slå till. I så fall första bion sedan september.

Triplete!!!

JB på Camp Nou from Otto el Piloto on Vimeo.

Jahaja, i vår stad bor det ett fotbollslag som inte bara är bäst i Spanien - och har tagit hem både cupen och ligan - utan även i Europa. Att ta hem alla tre samma år är historiskt om ni undrar, inget annat spanskt lag har gjort det och väldigt få andra också. Hurra hurra hurra alltså! Skulle vilja krypa in i huvudet på Pep Guardiola och kolla hur han tänker inför nästa säsong. Efter att under sin första säsong någonsin som tränare i högsta divisionen ha vunnit allt som finns att vinna, hur höjer man ribban då? Skulle han vara musiker skulle han bara kunna gå i ide med sin ångest över de höga förväntningarna på 'det svåra andra albumet' efter genombrottet och vänta sju år med att återkomma med nya storverk. Här är det väl bara att satsa på att... ja, göra det igen kanske?

Tillägnar härmed el triplete till min bror som i födelsedagspresent fick se den absolut tråkigaste Barcamatchen genom tiderna, den sista ligamatchen innan Champions league-finalen och då ligan redan var avgjord. B-lag var en underdrift. Det enda roliga var att de riktiga spelarna kom och firade ligasegern efter matchen (se ovan).

Stopp - rädda kollo!

Lars Epstein skriver det så bra, så det behöver inte jag göra. Men fan om de gör det, fan om de säljer. Det är få traditioner i världen som är värda att lägga särskilt mycket bevarandekrut på, men om det är så svårt att fatta värdet av kollo - lika stort, eller kanske rent av större idag än för länge sedan - då är det fan dödsdömt. Inte bara för kollo på Barnens ö utan för så långt mycket mer. Det säger något om moral tror jag det är, något som skulle kunna formuleras mycket bättre än så här. Men mer blir det inte nu. Bara: Stopp - rädda kollo!

Jag använder en av Epsteins fina bilder också och hoppas han säger till om det inte är ok...

Skivbranchen i kris? Nähärå

Igår beställde jag några barnskivor på nätet (fick höra för ett tag sen att när man blir förälder börjar man köpa cd igen, och nu så, nu är vi där). Skulle egentligen hellre skriva om hur glad jag blev när jag fick ge utlopp för nostalgin och köpa några gamla favoriter, men oj, det kom något annat i vägen. När jag gjort färdigt hela min beställning och bara skulle klicka "slutför" och akta mig för att klicka "ja tack, jag vill gärna ha massor av sjukt irriterande nyhetsbrev från er varje vecka helst" upptäcker jag att jag även måste akta mig för "ja tack, jag vill gärna ha nyhetsbrev med erotiskt innehåll"! Men va fa-an. Det är alltså så den stora skivindustrin håller sig precis lika stor, om inte större, i nedladdningstider och kristider. Det är alltså så man knyter kontakt med kunderna utan att behöva visa på sin offentliga sajt vilka äckelprodukter man egentligen lever på. Skulle sjukt gärna hängt ut det stora populära företaget med namn i stora bokstäver, men inser att så fort nåt slemmo googlar på det de nu erbjuder så blir det istället gratisreklam... fan.

Poppa Marions

Det är härligt att ha talanger i sin omgivning. Det gör mig glad, inspirerad, hoppig, studsig och - framförallt - mäkta stolt. Marions är ett band som nyss släppt sitt första album. Marion själv är världens bästa Maria som sjunger som en gudinna. Lyssna, köp, gå på spelning, omfamna. Det kommer du inte att ångra. Mjukt och vackert, poppigt och romantiskt. Sånt alla måste gilla helt enkelt.

God helg

Helger kan vara olika. Ibland ett enda långt töcken av trötthet och smulor och slentrian-tv. Och ibland, som nu senast, en parad av toppar. Fredagsfilmen H:r Landshövding, Lördag förmiddag Ikea för extremt effektiva inköp av lådor, luckor, skåp, spärrar och annat för att barnsäkra lägenheten, en fräschare matta (som går att tvätta!), äntligen-en-brödkniv, och en kasse lingonsylt, blåbärssylt, tunnbröd, knäckebröd och dillchips. Kunde räckt för att vara nöjd med dagen, men icke. Lördag eftermiddag slog vi först världsrekord i snabbfixning av picnic, och fram till kvällen hängde vi sedan på gräset i den finaste parken på Montjuic med toppsällskap. Söndag förmiddag långfrukost på balkongen och lite häng i solstolarna, svängde ihop några ikea-lådor och tvättade lite mellan varven innan det var dags för födelsedagsvolleyboll och strandhäng med nytt toppsällskap i Badalona, följt av fotbollskoll och kinakäk med delar av toppsällskapet, också i Badalona.

Och nu är det dags att bygga ihop de där ikeagrejerna vars kartonger just nu fyller lägenheten. eller kanske försöka få det lilla barnet att sova middag... Vi får se och vi ses!

Ett hallon på balkongen...

...gör ju ingen sommar. Men kan i alla fall dämpa lite hemlängtan och göra mig glad. De mognar alltså i maj här. Kanske hinner vi med en skörd till innan det är dags i Sverige.

Ali

För en gammal ex-Kairobo är det rätt kul att det finns en gata i Barcelona som heter Ali-Bei. Alltså Herr Ali på egyptisk arabiska. Bei är ett extremt typiskt egyptiskt tilltalsord och bara att se skylten får mig att bli lite nostalgisk. Cirkeln är sluten liksom.

2-6 i Girona

Vi fortsätter utforskandet av Katalonien, nu med Girona, staden som de flesta känner som flygplatsen som Ryanair kallar för Barcelona, men som i verkligheten är en egen finfin stad värd minst de två dagar vi gav den. Särskilt under årets första riktiga sommarhelg (varma kvällar, då är det sommar i min bok). Jag blev sugen på ett av de säkert nästan gratis-billiga husen på bergssidan, med utsikt över staden, de snötäckta bergen och den röda solnedgången.
Fick en extra titt på solnedgången under en av somna-om-promenaderna med vagnen under "el clasico" i går kväll. Alltså FC Barcelona borta mot Real Madrid. Barcelona leder ligan, Madrid ligger tvåa. Huga, vad nervöst en liten stund. Men så började det släppa, och sen brakade det loss... och sen blev det historisk seger och 2-6. Medan det jublades på gatorna i Barcelona jublade vi lite viskande bland villorna i ett bostadsområde i Girona. Ljummen sommarkväll, den röda solnedgången och storseger. Inte helt lätt att kolla fotboll med bebis, även om det är på en liten lokal restaurant. Ju bättre det gick på planen desto mer högljudda blev gästerna. Läskigt... Men parkerade på tryggt ljudisolerande avstånd på trottoaren rodde vi även den båten i land.

Party i Tarragona

Det var dags för en bild. Vi var i Tarragona i lördags. Första gången för mig. Partyt var ju bara bildligt dårå, men gamla stan var fin och lite romersk här och där, promenaderna sköna, solen varm och glassen kall. Det dög så bra. Dessutom tog vi oss dit medelst poolbil. Som smort, säger jag bara.

Honungspojken

Ibland måste jag tänka efter varför jag håller på och skriver här. Det blir rätt banalt och futtigt rätt ofta. Livet är ju sånt just nu. Stort för mig och oss, men rätt onytt på västfronten om man säger så för alla utom de närstående. Men då skriver jag för dem tänker jag och så känns det fint ändå. Och så får jag något att använda min annars passiva hjärna till. Okej, gott så. Jag fortsätter.

Men det finns de som har annat än snorkråkor och sömnbrist att fundera på. Och därför borde ni istället läsa till exempel Honungspojkens mammas blogg. Hon är min vän och vi var gravida tillsammans (tyvärr oftast på geografisk distans) och delade både hopp och diverse krämpor. Våra förhoppningar och farhågor såg nog då ganska lika ut. Liksom hos de flesta andra som väntar. Horisonten ligger där den ligger under den tiden. Inte så mycket längre bort än näsan räcker om någon förstår vad jag menar. Man kan liksom inte hoppas på så mycket mer än ett friskt barn eller föreställa sig så mycket mer åt andra hållet än en odefinierbar ångest. Och man vill gärna tro att det som kan vara fel går att mäta i antal fingrar och tår och annat som går att se utanpå. Numera ser våra liv väldigt olika ut. Medan jag kör standardversionen av bebisliv kämpar Honungspojkens mamma med livet som insats för att pojken som har "en mycket liten hjärna" ska få ett så gott, kärleksfullt och långt liv som möjligt. Jag vet att hon gör det bättre än någon annan och jag vet att hon skriver om det så att man inte kan undvika att förstå hur det är och hur det känns.

När jag skulle träffa honungen för första gången sydde jag en liten kompis till honom. Ironiskt nog fick den också lite svårt att hålla upp huvudet...

Alla förstår väl

att man måste vara väldigt trött för att skriva nåt så surkärringsaktigt som nedanstående? Hoppas det. Att jag sovit ikapp är väl fel att säga, men av någon anledning är jag i alla fall aningen piggare, och blicken lite klarare. Slut på gnället. Slut på meddelandet.

Nej-nej-nej-nej!

Alltså jag vill verkligen inte ha det här som mitt privata lilla gnällforum, men nu bara måste jag litelite. Ska hålla mig kort, jag lovar. Den här veckan har jag varit dödstrött, oinspirerad, asocial och inte blivit frisk från min två veckor gamla förkylning. Bara som en beskrivning hur det blir när hon som inte sovit en hel natt sedan i februari 2008 under en helg när hon normalt kan ta lite sovmorgon och bli människa igen, har fått sin värdefulla nattsömn förstörd inte bara av den bedårande bebisen utan även av Festa major - den stora festen... Den stora scenen placerad exakt på andra sidan vårt kvarter hade "ungdomskonsert" (det hette så) till kl två på nätterna och sedan fest i parkerna och på gatorna till morgonen grydde. Jag ville mest gråta eller ringa polisen, men anade att ingendera skulle hjälpa. Och vanliga människor tyckte antagligen det var kul på den stora festen...

Och nu då, när nästa helg är här och förhoppningar om återhämtning... då bränner Festa major vidare med helg nummer två! Hör soundchecket på (ytterst litet) avstånd. Var tvungen att googla programmet och fick reda på att det ska vara ungdomskonsert både fredag och lördag...

Och nej, man kan inte ha öronproppar när man behöver vakna när ens barn är hungrigt eller sorgset. Det blir till att finslipa tekniken som funkade rätt dåligt förra helgen; ligga platt på rygg och tänka: Jag ligger här i mitt tält och är lagon trött på ljummen öl och Liebfraumilch och hör visst att jag missar Sator på Hawaiiscenen, men det gör inget för jag håller på att somna så gott...

Fan, det blev inte så kort. Förlåt. Men nu känns det lite bättre faktiskt.

Vardag i det lilla livet

Var och köpte grönsaker nyligen. Hamnade bakom en farbror och kunde inte komma förbi med barnvagnen. Jag hade inte bråttom så jag väntade tills han såg mig och släppte fram mig. Då sa han med ett stort leende: Men du har väl mål i mun?! Varför sa du inget? Jag sa faktiskt som det var att jo alltså jag pratar så dålig spanska att ibland kommer jag inte på vad jag ska säga... och vi har inte bråttom alls. Jahaja sa han och vilken söt liten bebis du har etc, inga konstigheter. Men sen kommer det efter att han snackat och gullat neråt barnvagnen en stund: "fast med honom kanske man måste snacka katalanska?" Alltså, hjälp mig här, betydde det att han trodde att jag var en av katalanerna som är så katalanska att de snackar dålig spanska? Pax för att köpa nya batterier till hans hörapparat. Och om nu så vore fallet, hur många av dem är blonda 36-åringar mitt inne i Barcelona...? Eller så är jag så kass på spanska att jag missuppfattade alltihop...

På vägen därifrån såg jag först Plura, bara med en aning mer svart i det gråsprängda håret, och sen en galenpanna. Han satt på trottoaren och viftade med en kvist från en buske och ropade "hola guapa" efter mig hela vägen till mataffären.

Sen köpte vi vatten och hushållspapper. Man behöver mycket av båda när man är förkyld.