Havsmat

Såna här musslor är populära här. De finns i alla prisklasser upp till skitdyra, och jag har vissserligen bara smakat mellanklassen. Men jag kan inte hjälpa att jag - som annars älskar alla andra varelser från havet som går att äta - tycker de smakar unket och ser ut som snor. Men om nån vill bjuda mig på fin-snormussla nån dag är jag så klart up for a second chance.

En lång och avskräckande berättelse ur vardagen

I morse ringde klockan 04.15. Fem minuter senare stapplade jag upp i mörkret och hälsade yrt på min nattjobbande (och därför nattvakna när han är ledig) bror som pluggade franska vid köksbordet. Ytterligare tio minuter senare satt jag i baksätet på en Taxi på väg mot Cityterminalen. Inga tunnelbanor har börjat gå. 220 spänn. Flygbuss till Skavsta. 1,5 timmar och 150 spänn. Hela tiden fara för livet. Men vackert. Har varit i Sverige två gånger under 2008 - vintern utan vinter - och båda gångerna fått snöfall som enda tröst för okristligt tidiga flyg hemåt. Men snöslask och morgontrött chaufför kunde varit en bättre kombo. Jag använde bälte för första gången i en buss.

Kö bakom en familj med skidfodral och annat skoj. Incheckning och ingen sa sågot om att mina två handbagage borde varit ett och lite mindre. Säkerhetskontroll. Fick slänga vattenflaskan och packa upp både datorn och dvd:n ur väskan. Och det är ju som vanligt (förutom att jag oftast inte bär omkring på dvd-spelare annars). Vänta i kön till boarding. Alla trängs och vill komma först eftersom det är onumrerat. Tonåringar pratar så högt ibland fast det är morgon. Käkar en macka, men saknar mitt vatten. Borde köpt nytt men var för snål. Boardar och får en gångplats - hurra. Sitter. Sitter. Läser hela tidningen. Reklam i högtalarna. Ryanair har ett eget fantastiskt telefonkort. Det går en timme. Sen får vi gå av igen. Planet har något fel. In igen till terminalen. Äter en till macka. Kostar på mig te och en apelsin också. 25 kr - ett kap. Sen en tidning, en bok och svensk Läkerol i fyrpack. 170 spänn var det värt. Står sen i kön igen. Alla trängs. Jag med. De ska f-n inte komma och smyga sig in från sidan. Ut i kylan och in i planet. Igen. Tar en sned bild på snöyran på vägen.
Får en gångplats igen (kanske bara jag som vill ha?). Lyfter 2 timmar och 15 minuter försenade. Flyger, somnar och får ont i huvudet. Äter en pizzaslice. Mer reklam. Man kan ta en lott och bli miljonär - idag! Tackar gud för öronproppar. Landar. Främre dörren saknar trappa. Väntar. Det är kokhett. Inget konstigt förstås, vi är i Spanien, det är säkert 12 grader ute. Ont i huvudet. Äntligen en toa...-kö. Köper bussbiljett. 12 Euro. Försöker köpa en läsk, men automaten är trasig, det får bli vatten. Behöver blodsocker, håller på att svimma av hunger.

Väntar på bagage. Väntar på bagage... Byter simkort i mobilen. Väntar på bagage. Får väskan. Den är hel. Trängs vid bussen. 1,5 h till Barcelona. Kommer missa mitt seminarium som börjar klockan två. Skit. Lyssnar på snäll musik och försöker tänka snälla tankar. Men är så hungrig, hungrig, hungrig. När vi kommer fram och jag ska ta mina väskor har de vält eller slitits ut och ramlat på marken. Jag tänker dator och dvd i spillror, men orkar inte bli väldigt arg och bråka. Tar en taxi hem - 4 Euro - och får skäll för att jag inte har jämna pengar. Orkar inte bråka, men blir arg. Dumma gubbe, jag kommer från en flygbuss. Det betyder att jag kommer från ett annat land och just har tagit ut nya pengar. Dumma gubbe. Hört talas om kortbetalning?!

Tack för utrymmet. Nu känns det mycket bättre. Ska sova en stund så kanske huvudvärken ger med sig också. Kontentan är väl annars att jag antingen ska sluta resa helt (nu får Sverige komma till Muhamed!) eller åtmionstone dumpa Ryanair.

El dia de skott

Så sällan som den infaller och så sällan som man kommer ihåg den, så vore det väl skam att inte skriva ett inlägg just idag. Inte för att det har hänt nåt särskilt eller att jag förtfarande läst på tillräckligt för att skriva om spanska valet. Utan bara för att det är en ganska bra dag, trots att jag har snor i varje vrå och vindling i huvudet. Har tillbringat den på balkongen med en pluggbok och andra trevliga eller nödvändiga tillbehör för förkylda snormaskiner. Det har alltså äntligen börjat bli lite varmare igen. På tiden kan man tycka.

Har också försökt vårda den lilla stackaren till persiljeplanta som är mitt första hopp på vägen till att bli trädgårdsmästare på vår balkong. Äntligen bor jag ju i ett land som både är varmt nog och där det inte är så mycket tungmetaller i luften att man inte vill utsätta något levande för ett liv konstant utomhus. Men det har börjat sådär kan man säga. Den lilla stackaren hade med sig bladlöss från affären. Och eftersom jag tänkte äta upp den vartefter vill jag ju inte förgifta dem bara sådär, då dör man ju kanske själv om 50 år. Så nu har jag spolat den i iskallt vatten. Det hjälpte inte. Och ägnat halva eftermiddagen åt att manuellt avlägsna, knipsa ihjäl och mosa dem, en efter en. Om inte det hjälper... köper jag väl en ny antar jag. Funderar också på ett citronträd i en kruka. Eller är det för pretto? Nåt stort som skuggar vore nog bra i alla fall.

Pianot

Kanske blir det här en följetång. Och i så fall kan det bli precis hur bra eller dåligt eller rafflande som helst.

Det verkar som att det flyttade in en pianist i lägenheten ovanför oss i helgen. Senaste dagarna har det i alla fall spelats minst ett tretimmarspass om dagen. Det är ju nästan alltid vackert med piano, om den som spelar är någorlunda habil (det verkar han/hon vara). Men varje dag? Ska bli intressant att se hur det utvecklar sig. Blir det som en osynlig vän och välkommet inslag i vardagen, eller blir det desperat panik och öronproppar och Ska man aldrig kunna få jobba ifred i det här j-a landet?!! eller något helt annat?

Andorra

Det finns lite vinter även här nere i söder. Vi stack till Andorra i helgen och drog några åk på Pyreneerna. Det var kanske inte toppklass eller alperna, men jag var helnöjd. Sist jag åkte var för tre år sen. En dag. I Romme Alpin (just det, Borlänge). I snöstorm. Och innan dess var det väl ungefär tusen år till. Här var det istället soligt och varmt (nästan väl varmt för min nya fina jacka. Gjorde ett kap på rean förra veckan). Ganska långa backar och helt ok hyrgrejer. Förutom att de villigt erkände att slipning av stålkanter inte var något de sysslade med. Nej, det här är en uthyrningsaffär, vi har ingen verkstad, var beskedet jag fick när jag klagade på att det inte bet. Jaha... Men har ni kanske en fil bara (så kan jag fixa det själv)? Nähä, inte det heller. Nåja, vad kan man begära. Andorra är pyttelitet. De kanske måste åka utomlands för att slipa skidorna. Fatta vad jobbigt.

Konstigt land för övrigt. Typ inga skatter alls (får läsa på lite där) och bara turister som kommer och shoppar över dagen och sen drar hem. Skumt liv att bo där i ett sånt där grått stenhus som nästan smälter ihop med bergen själva, och jobba i en spritaffär (eller skiduthyrning) hela livet. Kanske går man mycket på tur och filosoferar och blir rätt harmonisk ändå til slut...

Jag fick i alla fall med mig både lite harmoni, rätt mycket träningsvärk och en partiell puckobränna i ansiktet. Glömde smörja ena kinden och pannan med solkräm.

Konst

Kollade just pa Filmkronikan. Ernst Billgren var gast och pratade om konst och film. Jag fick bland annat veta att det forra aret var fler manniskor i Sverige som gick pa konstmuseum an som gick pa fotboll. Tufft.

Datamaskiner och lite jobb

Det kommer tillbaka. Flytet. Antar jag. Men for tillfallet hindras jag lite av ett trist tangentbord som inte vill skriva vissa tecken, och ibland inte heller mellanslag. Det blir sa jobbigt att lasa da. Maste laga min egen gamla datamaskin sa det blir nagon ordning. Den har fatt ett nytt operativsystem, men drivrutinerna (sana ord slanger jag mig med nu, helt avslappnat) som foljde med hade kan man saga knapphandiga instruktioner (inga), och det funkade inge vidare att folja varken intuition, erfarenhet, eller sunt fornuft... Maste ringa dataaffarn i datarymden och fraga. Sen ses vi igen.

Ska borja jobba snart ocksa, sa jag har nat att skriva om. Har aterknutit kontakten med gamla kara Radda barnen, och ska radda nagra barn pa distans under varen. Kanns ovantat kul och spannande (var inte alltid superspannande nar jag valde att dra darifran efter fem ar...). Men ocksa lite som att tiden statt laskigt stilla i nagra ar. Aterkommer om detta.

Nästan en lösning

Ibland är man så nära en lösning och sen bara skiter det sig liksom.

Har i alla (jorå, prick varenda) år sedan jag var sisådär tretton undrat vad det egentligen stod på de där mintgröna och rosa tröjorna alla som var tuffa hade på högstadiet. Ja, just precis, Takano-tröjorna. Tänker faktiskt på det med jämna mellanrum. (Undrar vad det säger om mig och min förmåga att leva i nuet...) Men i alla fall igår, på min spanskakurs, lärde jag mig ett nytt ord, vars betydelse jag uppfattade som snål eller självisk ungefär. Och i ungefär två minuter trodde jag att allt var upplyst och mitt liv hade en gåta mindre att lösa. Sen insåg jag att spaniorerna inte kan stava och att det tydligen stavas tacaño...

Antar att tröjordet är nåt japanskt och att det kanske betyder hora after all, som alla trodde då -86 eller när det var. Eller som de som var mindre tuffa sa för att de tuffa skulle bli mindre tuffa... eller kanske var det sant ändå? Ja, ni fattar, det går inte att släppa riktigt.

Postkolonialt

Håller på att avsluta hemtentan. Lite av fem i tolv, fast jag hade kunnat göra den på ett par tre dagar (för en vecka sen). Men drog på det och insåg nog först igår kväll att det där med postkoloniala teorier inte var så lätt som jag trodde. Är inte helt säker än på att min "postkoloniala kritik" sitter som en smäck.

The imaginative and the creative are integral aspects of that process by which identity itself has come into being. Cultural identity does not exist outside representation. But the transformative nature of cultural identity leads directly to to the transformation of those strategies by which it is represented... etc Tack Bill Ashcroft, nu blev jag mycket klokare.

Imorgon ska jag se solen igen. Tjoho! Och förresten så verkar det som att jag knutit ihop en rätt kul jobblösning som jag kan bita i snart. Men ropar inte hej förrän nån gång i mitten av februari. Fingers crossed...

Förlåt och kompensation

Japp, nu har jag varit usel ett tag. En usel bloggare alltså. För övrigt en alldeles utmärkt och förtjusande människa om jag får säga det själv. Läste om nån väldigt ung och väldigt populär bloggtjej som gav sina bästa bloggtips någonstans. Det första var att skriva varje dag - för att göra läsarna riktigt beroende. Så där är jag körd. Ingen är antagligen särskilt beroende av Farao. Tur för mig.

Men nu ska det bli ordning och en jävla fart och massor av kompensation för gammal bloggdöd ost. Det har bara varit lite jullov, sen kraschade datorn duktigt, sen dog internet, sen betalade vi räkningen (som visst inte alls gick på autogiro), men vad hjälpte det. Och i övermorgon lämnar jag in min hemtenta, och då ska jag gå ut mycket mer och DÅ. Då kommer det, helt säkert. Inser ju att det sällan dyker upp så mycket att reflektera (offentligt) över när man sitter och läser om kommunikation och utveckling hela dagarna.

Det här är förresten utsikten från vår balkong. Åt ena hållet. Åt det andra tittar man in i en grå litauisk fasad med fuktskador och klädstreck. Också exotiskt.

Spaniorer

Började skriva det här för en vecka sen eller så efter en springtur på stranden (japp, första riktiga nyårslöftet i mitt liv!), men hade inga bilder, och var väl inte på humör eller så. Men nu så. Bilden är från första söndagen efter jul. Började med skinnjacka och ylletröja, slutade med t-shirt och barfota. Trevligt land det här.

Spaniorer är roliga. Här har de sol 80% av året, och så beter de sig ändå som skandinaver när solen kommer fram. Ut ut ut, på med solbrillorna och sitta på uteservering. Lägga sig naken på stranden är en annan favoritgrej. Också rätt skandinaviskt, men med skillnaden att den här stranden ligger mitt i stan och inte vid en hemlig insjö eller skärgårdsö...

En annan rolig grej, fast rolig på ett helt annat sätt, egentligen inte så rolig alls, är att La Vanguardia (stor etablerad dagstidning) på sin webbversion erbjuder alla Playboys senaste bilder. Vore ju effektivt att länka dit nu, men närru, det blir inget.

Läser en kursbok om kultur och utveckling just nu. Antar att jag skulle kunna använda mycket för att analysera Spanien utifrån parametrar som tradition och modernitet, konservativitet (katolicism!) och frigörelse...

Spökblogg # 2

Jag har jullov, så Lilla Mamman fortsätter (ur mail 22 december):

...tomten har höjt sin högra hand för att locka dit domherrarna, men de kommer inte...skrev jag för ett par dagar sedan...

Vad som däremot uppenbarade sig efter ett par dagar var en glad och rund tomtegumma. Helt självklart placerade hon sig som livskamrat/sambo/särbo/hustru till den gemytlige tomten.
Papparazzipacket viskade om älskarinna och trängdes för att få plats att stoppa lovikkavantarna i fickan när de skulle smygknäppa de mest avslöjande bilderna av denna kärlekssemester på hemlig ort. Några meter därifrån hade domherrar, talgoxar och andra hungriga julgäster stor fest på frön och talg i stora julklappssäckar. Helt omedvetna om omgivningen passade de på att äta upp sig inför den väntande säsongen med iskyla som måste motas bort med mycket energi i kroppens alla depåer.
Samtidigt, i en närbelägen våning och helt traditionsenligt, bakades årets lussekatter medan eftermiddagen övergick till blårosa skymning och doften av nybakade lussekatter vilade som ett saffransblekt täcke över nejden runt Villa Grönkulla.

Själv har jag drabbats av datadöden i form av ett kraschat operativsystem, så det blir lite glest ett tag.

Gott nytt år och hoppas det blir ett bra ett!

Frost

Eftersom lilla mamman inte kommer sig för med att blogga själv bloggar hon nu med spökskrivare:

Vi kunde inte få domherrarna att lämna sina bestämda och skyddade platser för ätande. Vi hade helst sett att de var så nära tomten att vi fått till ett klassiskt julkort. Jag tror att domherrarna betraktar oss som paparazzipatrask, såna där som smyger i det frostbitna gräset och vill få det till att de hör ihop med tomten. Tomten är ju en stillastående och tam sort som bor hos grannarna längst ner till vänster. Grannarna har svart bälte i fågelmatning alla kategorier och viktklasser. Tomten har inget bälte alls men har höjt sin högra vante för att locka dit domherrarna, men de kommer inte... (ur mail från igår)

Frost verkar som ett bra steg på vägen mot snö.

Frid och fröjd på er alla.

Finstämt

Säga vad man vill om ankor, grisar och trängsel i annars trevliga affärer. Julen är ingen tiopoängare. Men när kyrkan intill utan förvarning plingar Stilla natt för mig istället för sin vanliga trall, samtidigt som jag värmer lite glögg och kollar på vår lilla skeva pappersstjärna upphängd på en konstig kant istället för en fin krok. Då värmer det till i magen. Ska bli fint att träffa tjocka släkterna i år också minsann. Och det visade sig igår (när vi såg biljetterna) att vi kommer två dagar tidigare än vi trodde, så håll i hatten. Snart ses vi.

En annan upptäckt idag är att mjölk kan vara nästan dubbelt så dyrt som vin här. I alla fall om man köper mjölk som inte håller till 2014 och om vinet ska bli glögg och inte behöver smaka perfekt.

Har dessutom lärt mig att det är jättemycket lättare och mindre farligt att cykla på vänster sida av gatan. Har tidigare provat alla andra alternativ inklusive bussfilen som alltid ligger längst till höger där min instinkt helst vill cykla, samt mitt i gatan, som väl är lika livsfarligt som det låter... och ja, gatorna är oftast enkelriktade här.

Bye bye biståndsdojjor

Var tvungen att dokumentera avskedet till mina fula trotjänare (i augusti, det har fått ligga till sig lite). Skulle kunna skriva en akademisk uppsats om klädkoder i biståndsbranchen, men ska försöka fatta mig kort.

Det finns liksom en standardfåra, som de flesta fram till för några år sedan antagligen hade svårt att ställa sig utanför. Man skulle kunna kalla den "do no harm, and do good", gärna med Gud i bakfickan. En jämnårig kollega myntade uttrycket missionärskjolen, när vi ondgjorde oss över bristen på vettiga kläder som funkar i varmt klimat och i kulturer där olika kvantiteter naken hud kan uppfattas som lite magstarkt. De flesta i huvudfåran väljer nämligen lång linnekjol. Ett plagg som oftast existerar endast i naturvitt aka "oblekt". Till kjolen gärna en vid blus eller tunika i matchande oblekt ickefärg. Till detta Scholl-sandaler av sorten som låtsas vara vanliga damskor, men inte är det.

Blev pådyvlad ett antal långkjolar redan i ettan på gymnasiet inför den första stora långtbortistanresan. Blev inte bättre av att de flesta var bortskänkta tält som skulle skänkas vidare till folket vi skulle till. Minns tydligt en väldigt gul vid blus också. Tyckte nog sen det var nästan snyggt på riktigt vid ett par vändor på 90-talet. Indiska hade stormönstrade som nästan var trendiga. Hade ett par svarta Cure-iga också. Men herregud, långkjol! När blev vanliga långbrallor sexigt?

Har sedan länge kommit ur långkjolsträsket, men trillade i ett annat träsk när jag plötsligt skulle ha kontor på en ambassad och ansågs 'representera Sverige'. Herregud, jag var van vid att jobba i jeans och gympadojjor, och dra på mig föreläsarbyxorna (vad som helst utom jeans) om det var dags för nån sorts offentligt framträdande (läs möte med någon man inte redan känner).

Resultatet blev ungefär det jag skulle kalla sidofåran, eller "vi som försöker se någorlunda vettiga ut men fortfarande inte vill trampa någon på tårna". Det är en konst! Man vill ju inte sälja ut sig själv helt och bli en tant av något slag (linnemissionärstant eller alt 2: UD-tant i dräkt, pärlor, höglackat och stroppdialekt), så återstår en tuff balansgång. Inga gympadojor, men vägra allt som är obekvämt och allt som är för töntigt. Det blir skostackarna på bilden och i princip inget annat (på fötterna). Har insett att 95% av alla i min branch under 45 har minst ett par liknande skor. Utnämner dem härmed till biståndsdojjorna no.1. Grattis!

Och, ja, det blev även ett par kostymer och annat underligt, (vad ska man göra?) men ingen linnekjol.

Uppdatering 1: Och nej, självklart spelar det ingen som helst roll vad man har på sig, så länge man är en god människa, det menar jag på riktigt. Men själv är jag visst lite defekt, och då kan det bli så här.

Uppdatering 2: Biståndsdojjorna har alltså inte mer än två års livslängd i svettigt klimat. Inte ens det antar jag om man ska döma av sulorna... Nån skodesigner som vill utmana?!

Varm mjölk

Så gott! Det finns några grejer som jag gillar väldigt mycket som ganska många andra gillar väldigt lite. Eller tycker är äckligt. Till exempel ostron, olika sorters efterrätter med geléig konsistens (brylépudding, panna cotta, och här så klart fantastiska flan de huevo - ojoj!), filbunke, långfil (konstig konsistens igen), marsipan, majonäs, och så varm mjölk då. Gärna i tallrik med en blöt semla i mitten. Skulle nyss äta en annan konstig grej - en fruktsallad (colombiansk tror jag. Fick ett tips om ett ställe runt hörnet) med glass och ost och jordgubbssås - och gjorde kaffe till. Jag gillar kaffe väldigt mycket också, men hade ändå svårt att hälla det i koppen där jag just hällt massor av varm skummad mjölk (världens bästa skum med min bodumskummare). Var tvungen att dricka hälften utan kaffe först.

Förresten finns det ingen(!) affär i hela stan som säljer akademisk kurslitteratur på engelska. Som ett mått på hur mycket det språket används här... Ska öva lite spanska verb när jag beställt böckerna på nätet.

Sen undrar jag vad det är med Freddie Wadling egentligen. Kan han sjunga eller inte? Och hur kommer det sig att det blir så vackert (ändå?)? Once med Sophie Zelmanie är väl bara ett, men ett vansinnigt vackert exempel.

Hemmafrufällan

Flexibilitet och eget ansvar, studentens paradis och dilemma. Har den här veckan haft alla möjligheter att studera flitigt till det lilla låtsasviktiga provet i spanska på måndag. Har spenderat de flesta eftermiddagar hemma utan störande inslag. Men vad har jag gjort? Jorå, tvättat, diskat, lagat köttfärssås (av alla maträtter på jorden), bakat lussebullar, gjort glögg, monterat lampor, skurat badrum... ja, alla de där sakerna som helt plötsligt kan framstå som så bra idéer när man, som det heter, styr över sin egen tid. Måste jobba på det där. Hårt.

Olika

Man lär sig väl oftast ganska tidigt att livet, det är nåt viktigt som är mycket värt och att dö, det är både jobbigt och dumt, för både en själv och omgivningen. Och därför har man säkerhetsbälte, är lite flygrädd och ser sig för. En del har t o m cykelhjälm fast de cyklar på en somrig grusväg utan bilar. Det är säkert prick likadant i Vietnam. Det verkar bara vara olika hur man ser på vad som utgör en fara värd att ta på allvar. I Hanoi är det vanligaste transportmedlet moped. Scooter, vespa, motorcykel, moppe, allt på två hjul med motor. Grejen är att ingen har hjälm. Och alla (nä, men väldigt många) har munskydd. Antingen den klassiska tandläkarsorten, eller en designad Hello Kitty-variant, eller bara en ball cowboyknuten schal över mun och näsa. Först tänker man oj, vad olika. Vi är rädda för att spräcka skallen, medan de mest tänker på föroreningar. Men, den verkliga insikten kom framåt kvällen, när jag insåg att nästan ingen längre hade munskydd. De är mot solbränna...

Nu har i alla fall regeringen bestämt att alla i Vietnam ska ha hjälm på moppen. Förut var det bara nödvändigt på motorvägen. Alltså var det bara bönder som hade hjälm, och vem vill framstå som bonne? Nu är det istället full hjälmkommers på Hanoi och snyggare får man leta efter. Alla har den där lilla skärmen som ger en skön brandmannakänsla, och sen alla tänkbara metallicfärger och krompynt. I like, och köpte hem en blå till K. Den får bli till sällsynt finåkning. Innandömet är som en svensk cykelhjälm i frigolit, max. Men i alla fall.

Rökning dödar

I Thailand är det liksom ingen tvekan. Undrar om det syns någon effekt i statistiken... Det lilla svenska "Rökning dödar" känns lite tamt plötsligt.

No hablo mucho español

Ljus för alla helgon och andra själar. Min själ och kropp ska ut och resa igen. Till Hanoi närmare bestämt. Sista rycket på gamla jobbet. Undrar lite vad det är för väder och vad jag ska göra på de där nästan två dagarna när jag inte jobbar. Började se fram emot det igår kväll nån gång, när jag kom på att någon faktiskt bjuder mig på en tur till Vietnam(!), trots att jag egentligen är en arbetslös stackare. Kanske sista chansen på ett tag.

Annat värt att veta (?) är att jag fört mitt första telefonsamtal på spanska. Mäkta stolt. Det lät ungefär så här:

Ring, ring! (Shit det ringer, ska jag svara, jo, det borde jag, men hur ska jag svara, och på vilket språk????)

Jag: Farao (i Spanien svarar man så klart Si, och inget annat, men det kunde ju varit nån svensk som ringde, ju!)

Hon: Hej jag heter Violeta och undrar om du har internet hemma.

Jag: Ursäkta, men jag pratar inte så mycket spanska.

Hon: Ok, förstår du om jag pratar tydligt, så här?

Jag: Om du kanske kan prata lite långsammare..?

Hon: Ok, har ni internet hemma?

Jag: Ja

Hon: Vilket bolag använder ni?

Jag: Den stora statliga jätten (fast jag sa det i ett ord, som också är ett namn)

Hon: Jag jobbar för Det här lilla företaget och vi har ett finfint erbjudande. Vilken hastighet har ni för tillfället?

Jag: Hm, det vet jag faktiskt inte. Det är min pojkvän som... (hm, kom inte på vad 'som har fixat' skulle kunna heta)

Hon: Aha, bnkjafalho ihgsöao.

Jag: Hm, nu förstår jag tyvärr inte vad du säger.

Hon: OK, lkak jgnonnivuruo?

Jag, Eh, ursäkta....

Hon: Du, när kommer din pojkvän hem tror du?

Osv.
(Och allt skedde så klart på ett språk som liknar spanska)

Det finns alltså en fördel med den här hemmafrustudenttillvaron. Man får prata med telefonförsäljare. Det kommer bli min enda kontakt med verkliga spaniorer om jag inte passar mig. Ska ägna de apalånga flygresorna enbart åt min spanska grammatikövningsbok.