No hablo mucho español

Ljus för alla helgon och andra själar. Min själ och kropp ska ut och resa igen. Till Hanoi närmare bestämt. Sista rycket på gamla jobbet. Undrar lite vad det är för väder och vad jag ska göra på de där nästan två dagarna när jag inte jobbar. Började se fram emot det igår kväll nån gång, när jag kom på att någon faktiskt bjuder mig på en tur till Vietnam(!), trots att jag egentligen är en arbetslös stackare. Kanske sista chansen på ett tag.

Annat värt att veta (?) är att jag fört mitt första telefonsamtal på spanska. Mäkta stolt. Det lät ungefär så här:

Ring, ring! (Shit det ringer, ska jag svara, jo, det borde jag, men hur ska jag svara, och på vilket språk????)

Jag: Farao (i Spanien svarar man så klart Si, och inget annat, men det kunde ju varit nån svensk som ringde, ju!)

Hon: Hej jag heter Violeta och undrar om du har internet hemma.

Jag: Ursäkta, men jag pratar inte så mycket spanska.

Hon: Ok, förstår du om jag pratar tydligt, så här?

Jag: Om du kanske kan prata lite långsammare..?

Hon: Ok, har ni internet hemma?

Jag: Ja

Hon: Vilket bolag använder ni?

Jag: Den stora statliga jätten (fast jag sa det i ett ord, som också är ett namn)

Hon: Jag jobbar för Det här lilla företaget och vi har ett finfint erbjudande. Vilken hastighet har ni för tillfället?

Jag: Hm, det vet jag faktiskt inte. Det är min pojkvän som... (hm, kom inte på vad 'som har fixat' skulle kunna heta)

Hon: Aha, bnkjafalho ihgsöao.

Jag: Hm, nu förstår jag tyvärr inte vad du säger.

Hon: OK, lkak jgnonnivuruo?

Jag, Eh, ursäkta....

Hon: Du, när kommer din pojkvän hem tror du?

Osv.
(Och allt skedde så klart på ett språk som liknar spanska)

Det finns alltså en fördel med den här hemmafrustudenttillvaron. Man får prata med telefonförsäljare. Det kommer bli min enda kontakt med verkliga spaniorer om jag inte passar mig. Ska ägna de apalånga flygresorna enbart åt min spanska grammatikövningsbok.