Veckans antropologiska erfarenhet

Jag har börjat simma. Det tror jag man får säga när man gjort det två gånger och har planer på att göra det igen, eller?

Jag har gått till den lokala simhallen i området. Den är inte helt nybyggd och inte så stor. Men nära och ganska billig. Och faktiskt lite exotisk. Jag fattar inte allt helt enkelt. Till exempel är alla skyltar och alla prislistor och alla... ja allt, på katalanska. Så jag chansar lite när jag väljer en dörr och hoppas att den ska leda till bassängen och inte till herrarnas omklädningsrum. Oftast går det bra. Men en del osäkerhet leder det till ändå. Som till exempel det där med baddräkt. Alla kvinnor utom jag har nämligen baddräkt. Och jag är alltså inte naken utan har bikini. Jag har inte ägt någon baddräkt på tio år och tycker att det går utmärkt att simma med bar mage. Men jag är lite orolig att det är förbjudet eller nåt i det här trots allt ganska katolska landet. Min alternativa teori är att simning helt enkelt är mer hard core och på allvar här. Man simmar inte bara lite så där för skojs skull och för gott samvete som svenskar gör. Man simtränar. Man kan välja mellan tre banor i bassängen: nybörjare, långsam och snabb. Jag är rätt haj på att simma, men hamnar i långsamma banan. Alla andra crawlar nämligen. Det är tydligen det som gäller (en del i långsamma banan crawlar också, men jag simmar om dem. Alla är inte proffs ändå). De enda andra jag sett simma bröstsim är nybörjare, gamla tanter och en arabisk invandrare. Han hade förresten inte heller simglasögon. Det har alla andra. Och mössa. Det måste man visserligen har jag lärt mig. Och hår i bassängen är ju äckligt, så varför inte? Men i alla fall tog det liksom ett tag att samla ihop alla attiraljer man måste ha för att gå och simma här. Mössa, simglasögon och de lika obligatoriska tofflorna (obligatoriska även i duschen). Och ändå måste man gå och vara nervös för bikiniförbud... Men det är verkligen ingen annan som har det. Vad ska man tro?

Sen är det den där fina spanska vanan att hälsa på alla i alla lägen, även på alla i omklädningsrummet, när man går in och ut. Jag blir generad och hälsar bara tillbaka när andra gör det, men egentligen är det ju väldigt sympatiskt, bara ovant. Jaha, hej då okända tanten ska du gå nu. Ja, vi har ju sett varandras kroppar i lysrörsljus, så vi känner ju varandra nu. Adeo, adeo.

Förresten känner man sig lite proffsigare när man simmar med glasögon. Man kan ju till och med ta ett och annat simtag under vatten. Tufft.