Honungspojken

Ibland måste jag tänka efter varför jag håller på och skriver här. Det blir rätt banalt och futtigt rätt ofta. Livet är ju sånt just nu. Stort för mig och oss, men rätt onytt på västfronten om man säger så för alla utom de närstående. Men då skriver jag för dem tänker jag och så känns det fint ändå. Och så får jag något att använda min annars passiva hjärna till. Okej, gott så. Jag fortsätter.

Men det finns de som har annat än snorkråkor och sömnbrist att fundera på. Och därför borde ni istället läsa till exempel Honungspojkens mammas blogg. Hon är min vän och vi var gravida tillsammans (tyvärr oftast på geografisk distans) och delade både hopp och diverse krämpor. Våra förhoppningar och farhågor såg nog då ganska lika ut. Liksom hos de flesta andra som väntar. Horisonten ligger där den ligger under den tiden. Inte så mycket längre bort än näsan räcker om någon förstår vad jag menar. Man kan liksom inte hoppas på så mycket mer än ett friskt barn eller föreställa sig så mycket mer åt andra hållet än en odefinierbar ångest. Och man vill gärna tro att det som kan vara fel går att mäta i antal fingrar och tår och annat som går att se utanpå. Numera ser våra liv väldigt olika ut. Medan jag kör standardversionen av bebisliv kämpar Honungspojkens mamma med livet som insats för att pojken som har "en mycket liten hjärna" ska få ett så gott, kärleksfullt och långt liv som möjligt. Jag vet att hon gör det bättre än någon annan och jag vet att hon skriver om det så att man inte kan undvika att förstå hur det är och hur det känns.

När jag skulle träffa honungen för första gången sydde jag en liten kompis till honom. Ironiskt nog fick den också lite svårt att hålla upp huvudet...