Glöm aldrig Arla-haren

Det finns humor som åldras lite knackigt. Det mesta som är roligt idag är tråkigt om fem år. Så finns det humor som (känns det som) aldrig dör. Som kanske åldras, men som åtminstone är lika bra, och kanske t o m förädlas. Om man råkar tillhöra mittiprick-målgruppen. Max Andersson är underbar. Och Arlaharen är fortfarande sjukt kul. Tycker jag. I alla fall. Jag tycker ju också om mjölk. Både varm och kall och med semla, hallon eller kaffe.

Varför är det förresten så ont om hallon i Katalonien? Lyx-Farao börjar snart tröttna(!) på jordgubbar.

(Hoppas Max tycker det är ok att jag lånar hans hare. Annars får han säga till.)

Finstämt

Säga vad man vill om ankor, grisar och trängsel i annars trevliga affärer. Julen är ingen tiopoängare. Men när kyrkan intill utan förvarning plingar Stilla natt för mig istället för sin vanliga trall, samtidigt som jag värmer lite glögg och kollar på vår lilla skeva pappersstjärna upphängd på en konstig kant istället för en fin krok. Då värmer det till i magen. Ska bli fint att träffa tjocka släkterna i år också minsann. Och det visade sig igår (när vi såg biljetterna) att vi kommer två dagar tidigare än vi trodde, så håll i hatten. Snart ses vi.

En annan upptäckt idag är att mjölk kan vara nästan dubbelt så dyrt som vin här. I alla fall om man köper mjölk som inte håller till 2014 och om vinet ska bli glögg och inte behöver smaka perfekt.

Har dessutom lärt mig att det är jättemycket lättare och mindre farligt att cykla på vänster sida av gatan. Har tidigare provat alla andra alternativ inklusive bussfilen som alltid ligger längst till höger där min instinkt helst vill cykla, samt mitt i gatan, som väl är lika livsfarligt som det låter... och ja, gatorna är oftast enkelriktade här.