Om någon funderar på att prova

...kan jag berätta att det är dumt att på en vecka klämma in två sena bröllopsfestnätter, en apatidig Ryaniarflightmorgon och tre (hittills) förkyld-bebis-gråter-hela-natten-och-vaknar-varje-timme-nätter. Efter nio månader av bebisvakna nätter och innan dess nio månader av gravidskitnätter. Gör inte det, ok.

Nej-nej-nej-nej!

Alltså jag vill verkligen inte ha det här som mitt privata lilla gnällforum, men nu bara måste jag litelite. Ska hålla mig kort, jag lovar. Den här veckan har jag varit dödstrött, oinspirerad, asocial och inte blivit frisk från min två veckor gamla förkylning. Bara som en beskrivning hur det blir när hon som inte sovit en hel natt sedan i februari 2008 under en helg när hon normalt kan ta lite sovmorgon och bli människa igen, har fått sin värdefulla nattsömn förstörd inte bara av den bedårande bebisen utan även av Festa major - den stora festen... Den stora scenen placerad exakt på andra sidan vårt kvarter hade "ungdomskonsert" (det hette så) till kl två på nätterna och sedan fest i parkerna och på gatorna till morgonen grydde. Jag ville mest gråta eller ringa polisen, men anade att ingendera skulle hjälpa. Och vanliga människor tyckte antagligen det var kul på den stora festen...

Och nu då, när nästa helg är här och förhoppningar om återhämtning... då bränner Festa major vidare med helg nummer två! Hör soundchecket på (ytterst litet) avstånd. Var tvungen att googla programmet och fick reda på att det ska vara ungdomskonsert både fredag och lördag...

Och nej, man kan inte ha öronproppar när man behöver vakna när ens barn är hungrigt eller sorgset. Det blir till att finslipa tekniken som funkade rätt dåligt förra helgen; ligga platt på rygg och tänka: Jag ligger här i mitt tält och är lagon trött på ljummen öl och Liebfraumilch och hör visst att jag missar Sator på Hawaiiscenen, men det gör inget för jag håller på att somna så gott...

Fan, det blev inte så kort. Förlåt. Men nu känns det lite bättre faktiskt.

7 timmar

Vet inte vad som håller på att hända, men det verkar vara dygnet när O väljer att/lärde sig att/började/provade att sova. Efter att ha låtit mig sova sju timmar(!) i sträck inatt - Gud hör nog bön i alla fall - har han snart dagsovit i två timmar. I vanliga fall snackar vi max två timmar på natten och en halvtimme på dagen. Jag har nu dammsugit, tvättat, diskat, skurat och javetintevad, så ja, här är jag. Let's see vad jag hinner med.

Så förutom att jag välkomnat Obama med stora famnen och att Krisen fortgår, vad har mer hänt senaste tiden? I det lilla har den lilla bebisen börjat bli ett barn. Senaste utvecklingen: har vänt sig åt båda hållen, sitter i knät vid matbordet och har ryckt sin första bordsduk (ytterst väntat, så allt som kunde ha åkt med ner på golvet var räddat undan katastrofen), kan plocka ut nappen ur munnen och sedan gapa stort och sätta tillbaka den bakochfram. Det händer ibland att den hamnar åt rätt håll, men då är det så svårt att släppa det fina greppet så den åker oftast ut igen. Tufft liv att vara spädis. Här om dagen firade vi hans fyramånadersdag och hans 500e förkylning med glass (till de stora och näsdroppar till den lilla).

Skulle kunnat kalla det här inlägget för svenska morsor eller nåt. Det visar sig att det finns mycket att säga och tänka om sådana här. För det första har det visat sig att de är många och att jag skulle kunna ägna större delen av min tid till att fika med en massa sköna brudar med småbarn. På svenska (mycket lättare än att få fika på spanska tyvärr, skulle behöva det). Precis som det skulle varit i Stockholm, med skillnaden att det inte är de gamla sköna vännerna utan de nya, antagligen lika sköna, men det tar väl ett tag att ta reda på. Samtalsämnena kretsar, förutom runt de gamla vanliga kroppsvätskorna och sömnen, runt livet i landet där man har 16 veckors betald mammaledighet, där pappaledighet inte finns och det är helt normalt att arbeta till nio på kvällen. Många är som jag någorlunda nyhitflyttade eller har av andra anledningar inte fått in den där efterlängtade foten på arbetsmarknaden, och lever därför mer eller mindre på sina män, och trivs mer eller (oftast) mindre bra med det. Har stött på ett par exempel på de motsatta förhållandena, där familjen kommit hit på grund av tjejens jobb och killen får göra lite krokigare karriär, de verkar mindre vanliga. Det väcker massa tankar, de flesta förundrade, en del arga och en del beundrande. Bli inte förvånade om jag råkar fastna lite i det här och måste återkomma med nån sorts analys. Just nu nöjer jag ig med att jag har sällskap på dagarna och att jag ser en skön vår på en filt på stranden framför mig.

Annars har jag fått en symaskin i present och planerar nu att sy alla de där sköna pedagogiska och framförallt fina sakerna som inte är så lätta att få tag på här. Och så har cykeln blivit stulen.