Bye bye biståndsdojjor

Var tvungen att dokumentera avskedet till mina fula trotjänare (i augusti, det har fått ligga till sig lite). Skulle kunna skriva en akademisk uppsats om klädkoder i biståndsbranchen, men ska försöka fatta mig kort.

Det finns liksom en standardfåra, som de flesta fram till för några år sedan antagligen hade svårt att ställa sig utanför. Man skulle kunna kalla den "do no harm, and do good", gärna med Gud i bakfickan. En jämnårig kollega myntade uttrycket missionärskjolen, när vi ondgjorde oss över bristen på vettiga kläder som funkar i varmt klimat och i kulturer där olika kvantiteter naken hud kan uppfattas som lite magstarkt. De flesta i huvudfåran väljer nämligen lång linnekjol. Ett plagg som oftast existerar endast i naturvitt aka "oblekt". Till kjolen gärna en vid blus eller tunika i matchande oblekt ickefärg. Till detta Scholl-sandaler av sorten som låtsas vara vanliga damskor, men inte är det.

Blev pådyvlad ett antal långkjolar redan i ettan på gymnasiet inför den första stora långtbortistanresan. Blev inte bättre av att de flesta var bortskänkta tält som skulle skänkas vidare till folket vi skulle till. Minns tydligt en väldigt gul vid blus också. Tyckte nog sen det var nästan snyggt på riktigt vid ett par vändor på 90-talet. Indiska hade stormönstrade som nästan var trendiga. Hade ett par svarta Cure-iga också. Men herregud, långkjol! När blev vanliga långbrallor sexigt?

Har sedan länge kommit ur långkjolsträsket, men trillade i ett annat träsk när jag plötsligt skulle ha kontor på en ambassad och ansågs 'representera Sverige'. Herregud, jag var van vid att jobba i jeans och gympadojjor, och dra på mig föreläsarbyxorna (vad som helst utom jeans) om det var dags för nån sorts offentligt framträdande (läs möte med någon man inte redan känner).

Resultatet blev ungefär det jag skulle kalla sidofåran, eller "vi som försöker se någorlunda vettiga ut men fortfarande inte vill trampa någon på tårna". Det är en konst! Man vill ju inte sälja ut sig själv helt och bli en tant av något slag (linnemissionärstant eller alt 2: UD-tant i dräkt, pärlor, höglackat och stroppdialekt), så återstår en tuff balansgång. Inga gympadojor, men vägra allt som är obekvämt och allt som är för töntigt. Det blir skostackarna på bilden och i princip inget annat (på fötterna). Har insett att 95% av alla i min branch under 45 har minst ett par liknande skor. Utnämner dem härmed till biståndsdojjorna no.1. Grattis!

Och, ja, det blev även ett par kostymer och annat underligt, (vad ska man göra?) men ingen linnekjol.

Uppdatering 1: Och nej, självklart spelar det ingen som helst roll vad man har på sig, så länge man är en god människa, det menar jag på riktigt. Men själv är jag visst lite defekt, och då kan det bli så här.

Uppdatering 2: Biståndsdojjorna har alltså inte mer än två års livslängd i svettigt klimat. Inte ens det antar jag om man ska döma av sulorna... Nån skodesigner som vill utmana?!