Spökblogg # 2

Jag har jullov, så Lilla Mamman fortsätter (ur mail 22 december):

...tomten har höjt sin högra hand för att locka dit domherrarna, men de kommer inte...skrev jag för ett par dagar sedan...

Vad som däremot uppenbarade sig efter ett par dagar var en glad och rund tomtegumma. Helt självklart placerade hon sig som livskamrat/sambo/särbo/hustru till den gemytlige tomten.
Papparazzipacket viskade om älskarinna och trängdes för att få plats att stoppa lovikkavantarna i fickan när de skulle smygknäppa de mest avslöjande bilderna av denna kärlekssemester på hemlig ort. Några meter därifrån hade domherrar, talgoxar och andra hungriga julgäster stor fest på frön och talg i stora julklappssäckar. Helt omedvetna om omgivningen passade de på att äta upp sig inför den väntande säsongen med iskyla som måste motas bort med mycket energi i kroppens alla depåer.
Samtidigt, i en närbelägen våning och helt traditionsenligt, bakades årets lussekatter medan eftermiddagen övergick till blårosa skymning och doften av nybakade lussekatter vilade som ett saffransblekt täcke över nejden runt Villa Grönkulla.

Själv har jag drabbats av datadöden i form av ett kraschat operativsystem, så det blir lite glest ett tag.

Gott nytt år och hoppas det blir ett bra ett!

Frost

Eftersom lilla mamman inte kommer sig för med att blogga själv bloggar hon nu med spökskrivare:

Vi kunde inte få domherrarna att lämna sina bestämda och skyddade platser för ätande. Vi hade helst sett att de var så nära tomten att vi fått till ett klassiskt julkort. Jag tror att domherrarna betraktar oss som paparazzipatrask, såna där som smyger i det frostbitna gräset och vill få det till att de hör ihop med tomten. Tomten är ju en stillastående och tam sort som bor hos grannarna längst ner till vänster. Grannarna har svart bälte i fågelmatning alla kategorier och viktklasser. Tomten har inget bälte alls men har höjt sin högra vante för att locka dit domherrarna, men de kommer inte... (ur mail från igår)

Frost verkar som ett bra steg på vägen mot snö.

Frid och fröjd på er alla.

Finstämt

Säga vad man vill om ankor, grisar och trängsel i annars trevliga affärer. Julen är ingen tiopoängare. Men när kyrkan intill utan förvarning plingar Stilla natt för mig istället för sin vanliga trall, samtidigt som jag värmer lite glögg och kollar på vår lilla skeva pappersstjärna upphängd på en konstig kant istället för en fin krok. Då värmer det till i magen. Ska bli fint att träffa tjocka släkterna i år också minsann. Och det visade sig igår (när vi såg biljetterna) att vi kommer två dagar tidigare än vi trodde, så håll i hatten. Snart ses vi.

En annan upptäckt idag är att mjölk kan vara nästan dubbelt så dyrt som vin här. I alla fall om man köper mjölk som inte håller till 2014 och om vinet ska bli glögg och inte behöver smaka perfekt.

Har dessutom lärt mig att det är jättemycket lättare och mindre farligt att cykla på vänster sida av gatan. Har tidigare provat alla andra alternativ inklusive bussfilen som alltid ligger längst till höger där min instinkt helst vill cykla, samt mitt i gatan, som väl är lika livsfarligt som det låter... och ja, gatorna är oftast enkelriktade här.

Bye bye biståndsdojjor

Var tvungen att dokumentera avskedet till mina fula trotjänare (i augusti, det har fått ligga till sig lite). Skulle kunna skriva en akademisk uppsats om klädkoder i biståndsbranchen, men ska försöka fatta mig kort.

Det finns liksom en standardfåra, som de flesta fram till för några år sedan antagligen hade svårt att ställa sig utanför. Man skulle kunna kalla den "do no harm, and do good", gärna med Gud i bakfickan. En jämnårig kollega myntade uttrycket missionärskjolen, när vi ondgjorde oss över bristen på vettiga kläder som funkar i varmt klimat och i kulturer där olika kvantiteter naken hud kan uppfattas som lite magstarkt. De flesta i huvudfåran väljer nämligen lång linnekjol. Ett plagg som oftast existerar endast i naturvitt aka "oblekt". Till kjolen gärna en vid blus eller tunika i matchande oblekt ickefärg. Till detta Scholl-sandaler av sorten som låtsas vara vanliga damskor, men inte är det.

Blev pådyvlad ett antal långkjolar redan i ettan på gymnasiet inför den första stora långtbortistanresan. Blev inte bättre av att de flesta var bortskänkta tält som skulle skänkas vidare till folket vi skulle till. Minns tydligt en väldigt gul vid blus också. Tyckte nog sen det var nästan snyggt på riktigt vid ett par vändor på 90-talet. Indiska hade stormönstrade som nästan var trendiga. Hade ett par svarta Cure-iga också. Men herregud, långkjol! När blev vanliga långbrallor sexigt?

Har sedan länge kommit ur långkjolsträsket, men trillade i ett annat träsk när jag plötsligt skulle ha kontor på en ambassad och ansågs 'representera Sverige'. Herregud, jag var van vid att jobba i jeans och gympadojjor, och dra på mig föreläsarbyxorna (vad som helst utom jeans) om det var dags för nån sorts offentligt framträdande (läs möte med någon man inte redan känner).

Resultatet blev ungefär det jag skulle kalla sidofåran, eller "vi som försöker se någorlunda vettiga ut men fortfarande inte vill trampa någon på tårna". Det är en konst! Man vill ju inte sälja ut sig själv helt och bli en tant av något slag (linnemissionärstant eller alt 2: UD-tant i dräkt, pärlor, höglackat och stroppdialekt), så återstår en tuff balansgång. Inga gympadojor, men vägra allt som är obekvämt och allt som är för töntigt. Det blir skostackarna på bilden och i princip inget annat (på fötterna). Har insett att 95% av alla i min branch under 45 har minst ett par liknande skor. Utnämner dem härmed till biståndsdojjorna no.1. Grattis!

Och, ja, det blev även ett par kostymer och annat underligt, (vad ska man göra?) men ingen linnekjol.

Uppdatering 1: Och nej, självklart spelar det ingen som helst roll vad man har på sig, så länge man är en god människa, det menar jag på riktigt. Men själv är jag visst lite defekt, och då kan det bli så här.

Uppdatering 2: Biståndsdojjorna har alltså inte mer än två års livslängd i svettigt klimat. Inte ens det antar jag om man ska döma av sulorna... Nån skodesigner som vill utmana?!

Varm mjölk

Så gott! Det finns några grejer som jag gillar väldigt mycket som ganska många andra gillar väldigt lite. Eller tycker är äckligt. Till exempel ostron, olika sorters efterrätter med geléig konsistens (brylépudding, panna cotta, och här så klart fantastiska flan de huevo - ojoj!), filbunke, långfil (konstig konsistens igen), marsipan, majonäs, och så varm mjölk då. Gärna i tallrik med en blöt semla i mitten. Skulle nyss äta en annan konstig grej - en fruktsallad (colombiansk tror jag. Fick ett tips om ett ställe runt hörnet) med glass och ost och jordgubbssås - och gjorde kaffe till. Jag gillar kaffe väldigt mycket också, men hade ändå svårt att hälla det i koppen där jag just hällt massor av varm skummad mjölk (världens bästa skum med min bodumskummare). Var tvungen att dricka hälften utan kaffe först.

Förresten finns det ingen(!) affär i hela stan som säljer akademisk kurslitteratur på engelska. Som ett mått på hur mycket det språket används här... Ska öva lite spanska verb när jag beställt böckerna på nätet.

Sen undrar jag vad det är med Freddie Wadling egentligen. Kan han sjunga eller inte? Och hur kommer det sig att det blir så vackert (ändå?)? Once med Sophie Zelmanie är väl bara ett, men ett vansinnigt vackert exempel.

Hemmafrufällan

Flexibilitet och eget ansvar, studentens paradis och dilemma. Har den här veckan haft alla möjligheter att studera flitigt till det lilla låtsasviktiga provet i spanska på måndag. Har spenderat de flesta eftermiddagar hemma utan störande inslag. Men vad har jag gjort? Jorå, tvättat, diskat, lagat köttfärssås (av alla maträtter på jorden), bakat lussebullar, gjort glögg, monterat lampor, skurat badrum... ja, alla de där sakerna som helt plötsligt kan framstå som så bra idéer när man, som det heter, styr över sin egen tid. Måste jobba på det där. Hårt.