Dagens prognos - som vanligt

Inte för att jag själv tycker att det är särskilt jobbigt eller så. Skugga är underskattat bara det är ok varmt. Men för dem som av nån anledning skulle gå omkring med nån sorts avundsjuka. Det har varit så här i tre veckor snart. Mulet, grått, regnigt. Men ok varmt dårå.

Och så New York då

Vi gjorde det mesta man ska och tusen saker till. Det var toppen. Vädret var som om vi hittat på det själva. Alla träd blommade och doftade, folk gifte sig och minglade och lunchade och solade i parkerna. Vi borde aldrig ha gett oss på projektet Empire state building, men det gjorde vi. (Tusen timmars kö och när vi kom upp hade det blivit dimma. Scam, scam, scam!) Jag köpte till slut en ny kamera (Det var nära ögat. Alla som säljer kameror verkar vara judar, och de tar visst ledigt prick hela just den veckan vi var där för nåt som på engelska heter "passover" och verkar religiöst och viktigt. Hittade till slut en sekulariserad och proppfull butik - tack Gud!) och blev väldigt glad. Bilder finns här. Tyvärr inte från den coolaste utställningen med kinesen på Guggenheim: Cai Guo-Qiang. Gjorde ett försök att smygfota de nio låtsasexploderande bilarna, men fick bassning.

Min brorsa Röd

Och inte nog med att han kan göra barn, min förträfflige bror. Han kan göra musik också. "Världens vanligaste man" är inte så vanlig ändå. Han är en superbrolla. Lyssna!

Hej och välkommen!

Tiden flyger och grejer händer. Först och störst hittills: Pluttens landning på jorden. Jag har blivit faster. Fått en brorson. Ojojoj. Och en bedårande sådan så klart, fattas väl annat. Hade sån tur att jag var i stan när han kom, så jag har fått hålla de små fingrarna och trösta och leka trygg fastertant. Lite läskigt och väldigt fint.

Beirut i brand

En av mina favoritstäder i världen, Beirut, är återigen på väg att trilla in i något som kanske blir ett nytt inbördeskrig, kanske något annat. Det är sorgligt, ruskigt och - vill jag tro - onödigt. Min kloka vän M skriver om senaste veckans skit.

Uppdatering 21 maj: Än finns det visst hopp. Men jag tror det när jag ser det.

Världens läskigaste skylt

Jag har aldrig lidit av hisskräck förr, men nu vettef-n. Jag ska i alla fall aldrig åka hiss med en soptunna, det verkar sjukt farligt.

April update

Hohoj, så skönt trodde jag väl aldrig det skulle vara att få ordning på gamla datorskrället. Har alltså fått till det sista jävligt kruxiga kruxet och är alltså tillbaka hos min gamla stentunga, fula, men trogna PC-trotjänare efter tre månader drygt av lånad snyggslimmad Mac (som iofs en gång blivit kasserad pga en massa ålderskrämpor. kan ha med saken att göra). Känns härligt att vara hemma igen helt enkelt. Mest att ha en egen datamaskin gissar jag.

Idag är det april, så in i bängen (bängen...? är inte det polisen?). Prick nu lyser solen, men nyss (och större delen av dagen, med korta avbrott för strålande sol) var det åska, hagel och ösregn på tvären. Härligt i vattenbristens Katalonien, men fick rädda det nya lilla citronträdet och hans kompisar solrosen och örtkryddorna in till ett skyddat hörn av balkongen. Lite klyschigt kanske att ha citronträd på balkongen i Spanien... Men nej, det är ju perfekt. Luktar gott, ser snyggt ut, verkar ganska lättskött så här långt. Lite som jag själv faktiskt.

Om det inte vore för alla stackars soltörstande skandinaver i stan, skulle det gärna få regna en vecka i streck nu. På lördag gör vi som prick alla andra (i alla fall de svenskar som inte åker på den årliga vårturen till Barcelona) och drar till New York. Ännu mer att jubla över, ojoj, vad livet verkar bra när man tänker på saken.

Veckans antropologiska erfarenhet

Jag har börjat simma. Det tror jag man får säga när man gjort det två gånger och har planer på att göra det igen, eller?

Jag har gått till den lokala simhallen i området. Den är inte helt nybyggd och inte så stor. Men nära och ganska billig. Och faktiskt lite exotisk. Jag fattar inte allt helt enkelt. Till exempel är alla skyltar och alla prislistor och alla... ja allt, på katalanska. Så jag chansar lite när jag väljer en dörr och hoppas att den ska leda till bassängen och inte till herrarnas omklädningsrum. Oftast går det bra. Men en del osäkerhet leder det till ändå. Som till exempel det där med baddräkt. Alla kvinnor utom jag har nämligen baddräkt. Och jag är alltså inte naken utan har bikini. Jag har inte ägt någon baddräkt på tio år och tycker att det går utmärkt att simma med bar mage. Men jag är lite orolig att det är förbjudet eller nåt i det här trots allt ganska katolska landet. Min alternativa teori är att simning helt enkelt är mer hard core och på allvar här. Man simmar inte bara lite så där för skojs skull och för gott samvete som svenskar gör. Man simtränar. Man kan välja mellan tre banor i bassängen: nybörjare, långsam och snabb. Jag är rätt haj på att simma, men hamnar i långsamma banan. Alla andra crawlar nämligen. Det är tydligen det som gäller (en del i långsamma banan crawlar också, men jag simmar om dem. Alla är inte proffs ändå). De enda andra jag sett simma bröstsim är nybörjare, gamla tanter och en arabisk invandrare. Han hade förresten inte heller simglasögon. Det har alla andra. Och mössa. Det måste man visserligen har jag lärt mig. Och hår i bassängen är ju äckligt, så varför inte? Men i alla fall tog det liksom ett tag att samla ihop alla attiraljer man måste ha för att gå och simma här. Mössa, simglasögon och de lika obligatoriska tofflorna (obligatoriska även i duschen). Och ändå måste man gå och vara nervös för bikiniförbud... Men det är verkligen ingen annan som har det. Vad ska man tro?

Sen är det den där fina spanska vanan att hälsa på alla i alla lägen, även på alla i omklädningsrummet, när man går in och ut. Jag blir generad och hälsar bara tillbaka när andra gör det, men egentligen är det ju väldigt sympatiskt, bara ovant. Jaha, hej då okända tanten ska du gå nu. Ja, vi har ju sett varandras kroppar i lysrörsljus, så vi känner ju varandra nu. Adeo, adeo.

Förresten känner man sig lite proffsigare när man simmar med glasögon. Man kan ju till och med ta ett och annat simtag under vatten. Tufft.

Havsmat

Såna här musslor är populära här. De finns i alla prisklasser upp till skitdyra, och jag har vissserligen bara smakat mellanklassen. Men jag kan inte hjälpa att jag - som annars älskar alla andra varelser från havet som går att äta - tycker de smakar unket och ser ut som snor. Men om nån vill bjuda mig på fin-snormussla nån dag är jag så klart up for a second chance.

En lång och avskräckande berättelse ur vardagen

I morse ringde klockan 04.15. Fem minuter senare stapplade jag upp i mörkret och hälsade yrt på min nattjobbande (och därför nattvakna när han är ledig) bror som pluggade franska vid köksbordet. Ytterligare tio minuter senare satt jag i baksätet på en Taxi på väg mot Cityterminalen. Inga tunnelbanor har börjat gå. 220 spänn. Flygbuss till Skavsta. 1,5 timmar och 150 spänn. Hela tiden fara för livet. Men vackert. Har varit i Sverige två gånger under 2008 - vintern utan vinter - och båda gångerna fått snöfall som enda tröst för okristligt tidiga flyg hemåt. Men snöslask och morgontrött chaufför kunde varit en bättre kombo. Jag använde bälte för första gången i en buss.

Kö bakom en familj med skidfodral och annat skoj. Incheckning och ingen sa sågot om att mina två handbagage borde varit ett och lite mindre. Säkerhetskontroll. Fick slänga vattenflaskan och packa upp både datorn och dvd:n ur väskan. Och det är ju som vanligt (förutom att jag oftast inte bär omkring på dvd-spelare annars). Vänta i kön till boarding. Alla trängs och vill komma först eftersom det är onumrerat. Tonåringar pratar så högt ibland fast det är morgon. Käkar en macka, men saknar mitt vatten. Borde köpt nytt men var för snål. Boardar och får en gångplats - hurra. Sitter. Sitter. Läser hela tidningen. Reklam i högtalarna. Ryanair har ett eget fantastiskt telefonkort. Det går en timme. Sen får vi gå av igen. Planet har något fel. In igen till terminalen. Äter en till macka. Kostar på mig te och en apelsin också. 25 kr - ett kap. Sen en tidning, en bok och svensk Läkerol i fyrpack. 170 spänn var det värt. Står sen i kön igen. Alla trängs. Jag med. De ska f-n inte komma och smyga sig in från sidan. Ut i kylan och in i planet. Igen. Tar en sned bild på snöyran på vägen.
Får en gångplats igen (kanske bara jag som vill ha?). Lyfter 2 timmar och 15 minuter försenade. Flyger, somnar och får ont i huvudet. Äter en pizzaslice. Mer reklam. Man kan ta en lott och bli miljonär - idag! Tackar gud för öronproppar. Landar. Främre dörren saknar trappa. Väntar. Det är kokhett. Inget konstigt förstås, vi är i Spanien, det är säkert 12 grader ute. Ont i huvudet. Äntligen en toa...-kö. Köper bussbiljett. 12 Euro. Försöker köpa en läsk, men automaten är trasig, det får bli vatten. Behöver blodsocker, håller på att svimma av hunger.

Väntar på bagage. Väntar på bagage... Byter simkort i mobilen. Väntar på bagage. Får väskan. Den är hel. Trängs vid bussen. 1,5 h till Barcelona. Kommer missa mitt seminarium som börjar klockan två. Skit. Lyssnar på snäll musik och försöker tänka snälla tankar. Men är så hungrig, hungrig, hungrig. När vi kommer fram och jag ska ta mina väskor har de vält eller slitits ut och ramlat på marken. Jag tänker dator och dvd i spillror, men orkar inte bli väldigt arg och bråka. Tar en taxi hem - 4 Euro - och får skäll för att jag inte har jämna pengar. Orkar inte bråka, men blir arg. Dumma gubbe, jag kommer från en flygbuss. Det betyder att jag kommer från ett annat land och just har tagit ut nya pengar. Dumma gubbe. Hört talas om kortbetalning?!

Tack för utrymmet. Nu känns det mycket bättre. Ska sova en stund så kanske huvudvärken ger med sig också. Kontentan är väl annars att jag antingen ska sluta resa helt (nu får Sverige komma till Muhamed!) eller åtmionstone dumpa Ryanair.

El dia de skott

Så sällan som den infaller och så sällan som man kommer ihåg den, så vore det väl skam att inte skriva ett inlägg just idag. Inte för att det har hänt nåt särskilt eller att jag förtfarande läst på tillräckligt för att skriva om spanska valet. Utan bara för att det är en ganska bra dag, trots att jag har snor i varje vrå och vindling i huvudet. Har tillbringat den på balkongen med en pluggbok och andra trevliga eller nödvändiga tillbehör för förkylda snormaskiner. Det har alltså äntligen börjat bli lite varmare igen. På tiden kan man tycka.

Har också försökt vårda den lilla stackaren till persiljeplanta som är mitt första hopp på vägen till att bli trädgårdsmästare på vår balkong. Äntligen bor jag ju i ett land som både är varmt nog och där det inte är så mycket tungmetaller i luften att man inte vill utsätta något levande för ett liv konstant utomhus. Men det har börjat sådär kan man säga. Den lilla stackaren hade med sig bladlöss från affären. Och eftersom jag tänkte äta upp den vartefter vill jag ju inte förgifta dem bara sådär, då dör man ju kanske själv om 50 år. Så nu har jag spolat den i iskallt vatten. Det hjälpte inte. Och ägnat halva eftermiddagen åt att manuellt avlägsna, knipsa ihjäl och mosa dem, en efter en. Om inte det hjälper... köper jag väl en ny antar jag. Funderar också på ett citronträd i en kruka. Eller är det för pretto? Nåt stort som skuggar vore nog bra i alla fall.

Pianot

Kanske blir det här en följetång. Och i så fall kan det bli precis hur bra eller dåligt eller rafflande som helst.

Det verkar som att det flyttade in en pianist i lägenheten ovanför oss i helgen. Senaste dagarna har det i alla fall spelats minst ett tretimmarspass om dagen. Det är ju nästan alltid vackert med piano, om den som spelar är någorlunda habil (det verkar han/hon vara). Men varje dag? Ska bli intressant att se hur det utvecklar sig. Blir det som en osynlig vän och välkommet inslag i vardagen, eller blir det desperat panik och öronproppar och Ska man aldrig kunna få jobba ifred i det här j-a landet?!! eller något helt annat?

Andorra

Det finns lite vinter även här nere i söder. Vi stack till Andorra i helgen och drog några åk på Pyreneerna. Det var kanske inte toppklass eller alperna, men jag var helnöjd. Sist jag åkte var för tre år sen. En dag. I Romme Alpin (just det, Borlänge). I snöstorm. Och innan dess var det väl ungefär tusen år till. Här var det istället soligt och varmt (nästan väl varmt för min nya fina jacka. Gjorde ett kap på rean förra veckan). Ganska långa backar och helt ok hyrgrejer. Förutom att de villigt erkände att slipning av stålkanter inte var något de sysslade med. Nej, det här är en uthyrningsaffär, vi har ingen verkstad, var beskedet jag fick när jag klagade på att det inte bet. Jaha... Men har ni kanske en fil bara (så kan jag fixa det själv)? Nähä, inte det heller. Nåja, vad kan man begära. Andorra är pyttelitet. De kanske måste åka utomlands för att slipa skidorna. Fatta vad jobbigt.

Konstigt land för övrigt. Typ inga skatter alls (får läsa på lite där) och bara turister som kommer och shoppar över dagen och sen drar hem. Skumt liv att bo där i ett sånt där grått stenhus som nästan smälter ihop med bergen själva, och jobba i en spritaffär (eller skiduthyrning) hela livet. Kanske går man mycket på tur och filosoferar och blir rätt harmonisk ändå til slut...

Jag fick i alla fall med mig både lite harmoni, rätt mycket träningsvärk och en partiell puckobränna i ansiktet. Glömde smörja ena kinden och pannan med solkräm.

Konst

Kollade just pa Filmkronikan. Ernst Billgren var gast och pratade om konst och film. Jag fick bland annat veta att det forra aret var fler manniskor i Sverige som gick pa konstmuseum an som gick pa fotboll. Tufft.

Datamaskiner och lite jobb

Det kommer tillbaka. Flytet. Antar jag. Men for tillfallet hindras jag lite av ett trist tangentbord som inte vill skriva vissa tecken, och ibland inte heller mellanslag. Det blir sa jobbigt att lasa da. Maste laga min egen gamla datamaskin sa det blir nagon ordning. Den har fatt ett nytt operativsystem, men drivrutinerna (sana ord slanger jag mig med nu, helt avslappnat) som foljde med hade kan man saga knapphandiga instruktioner (inga), och det funkade inge vidare att folja varken intuition, erfarenhet, eller sunt fornuft... Maste ringa dataaffarn i datarymden och fraga. Sen ses vi igen.

Ska borja jobba snart ocksa, sa jag har nat att skriva om. Har aterknutit kontakten med gamla kara Radda barnen, och ska radda nagra barn pa distans under varen. Kanns ovantat kul och spannande (var inte alltid superspannande nar jag valde att dra darifran efter fem ar...). Men ocksa lite som att tiden statt laskigt stilla i nagra ar. Aterkommer om detta.

Nästan en lösning

Ibland är man så nära en lösning och sen bara skiter det sig liksom.

Har i alla (jorå, prick varenda) år sedan jag var sisådär tretton undrat vad det egentligen stod på de där mintgröna och rosa tröjorna alla som var tuffa hade på högstadiet. Ja, just precis, Takano-tröjorna. Tänker faktiskt på det med jämna mellanrum. (Undrar vad det säger om mig och min förmåga att leva i nuet...) Men i alla fall igår, på min spanskakurs, lärde jag mig ett nytt ord, vars betydelse jag uppfattade som snål eller självisk ungefär. Och i ungefär två minuter trodde jag att allt var upplyst och mitt liv hade en gåta mindre att lösa. Sen insåg jag att spaniorerna inte kan stava och att det tydligen stavas tacaño...

Antar att tröjordet är nåt japanskt och att det kanske betyder hora after all, som alla trodde då -86 eller när det var. Eller som de som var mindre tuffa sa för att de tuffa skulle bli mindre tuffa... eller kanske var det sant ändå? Ja, ni fattar, det går inte att släppa riktigt.

Postkolonialt

Håller på att avsluta hemtentan. Lite av fem i tolv, fast jag hade kunnat göra den på ett par tre dagar (för en vecka sen). Men drog på det och insåg nog först igår kväll att det där med postkoloniala teorier inte var så lätt som jag trodde. Är inte helt säker än på att min "postkoloniala kritik" sitter som en smäck.

The imaginative and the creative are integral aspects of that process by which identity itself has come into being. Cultural identity does not exist outside representation. But the transformative nature of cultural identity leads directly to to the transformation of those strategies by which it is represented... etc Tack Bill Ashcroft, nu blev jag mycket klokare.

Imorgon ska jag se solen igen. Tjoho! Och förresten så verkar det som att jag knutit ihop en rätt kul jobblösning som jag kan bita i snart. Men ropar inte hej förrän nån gång i mitten av februari. Fingers crossed...

Förlåt och kompensation

Japp, nu har jag varit usel ett tag. En usel bloggare alltså. För övrigt en alldeles utmärkt och förtjusande människa om jag får säga det själv. Läste om nån väldigt ung och väldigt populär bloggtjej som gav sina bästa bloggtips någonstans. Det första var att skriva varje dag - för att göra läsarna riktigt beroende. Så där är jag körd. Ingen är antagligen särskilt beroende av Farao. Tur för mig.

Men nu ska det bli ordning och en jävla fart och massor av kompensation för gammal bloggdöd ost. Det har bara varit lite jullov, sen kraschade datorn duktigt, sen dog internet, sen betalade vi räkningen (som visst inte alls gick på autogiro), men vad hjälpte det. Och i övermorgon lämnar jag in min hemtenta, och då ska jag gå ut mycket mer och DÅ. Då kommer det, helt säkert. Inser ju att det sällan dyker upp så mycket att reflektera (offentligt) över när man sitter och läser om kommunikation och utveckling hela dagarna.

Det här är förresten utsikten från vår balkong. Åt ena hållet. Åt det andra tittar man in i en grå litauisk fasad med fuktskador och klädstreck. Också exotiskt.

Spaniorer

Började skriva det här för en vecka sen eller så efter en springtur på stranden (japp, första riktiga nyårslöftet i mitt liv!), men hade inga bilder, och var väl inte på humör eller så. Men nu så. Bilden är från första söndagen efter jul. Började med skinnjacka och ylletröja, slutade med t-shirt och barfota. Trevligt land det här.

Spaniorer är roliga. Här har de sol 80% av året, och så beter de sig ändå som skandinaver när solen kommer fram. Ut ut ut, på med solbrillorna och sitta på uteservering. Lägga sig naken på stranden är en annan favoritgrej. Också rätt skandinaviskt, men med skillnaden att den här stranden ligger mitt i stan och inte vid en hemlig insjö eller skärgårdsö...

En annan rolig grej, fast rolig på ett helt annat sätt, egentligen inte så rolig alls, är att La Vanguardia (stor etablerad dagstidning) på sin webbversion erbjuder alla Playboys senaste bilder. Vore ju effektivt att länka dit nu, men närru, det blir inget.

Läser en kursbok om kultur och utveckling just nu. Antar att jag skulle kunna använda mycket för att analysera Spanien utifrån parametrar som tradition och modernitet, konservativitet (katolicism!) och frigörelse...

Spökblogg # 2

Jag har jullov, så Lilla Mamman fortsätter (ur mail 22 december):

...tomten har höjt sin högra hand för att locka dit domherrarna, men de kommer inte...skrev jag för ett par dagar sedan...

Vad som däremot uppenbarade sig efter ett par dagar var en glad och rund tomtegumma. Helt självklart placerade hon sig som livskamrat/sambo/särbo/hustru till den gemytlige tomten.
Papparazzipacket viskade om älskarinna och trängdes för att få plats att stoppa lovikkavantarna i fickan när de skulle smygknäppa de mest avslöjande bilderna av denna kärlekssemester på hemlig ort. Några meter därifrån hade domherrar, talgoxar och andra hungriga julgäster stor fest på frön och talg i stora julklappssäckar. Helt omedvetna om omgivningen passade de på att äta upp sig inför den väntande säsongen med iskyla som måste motas bort med mycket energi i kroppens alla depåer.
Samtidigt, i en närbelägen våning och helt traditionsenligt, bakades årets lussekatter medan eftermiddagen övergick till blårosa skymning och doften av nybakade lussekatter vilade som ett saffransblekt täcke över nejden runt Villa Grönkulla.

Själv har jag drabbats av datadöden i form av ett kraschat operativsystem, så det blir lite glest ett tag.

Gott nytt år och hoppas det blir ett bra ett!

Frost

Eftersom lilla mamman inte kommer sig för med att blogga själv bloggar hon nu med spökskrivare:

Vi kunde inte få domherrarna att lämna sina bestämda och skyddade platser för ätande. Vi hade helst sett att de var så nära tomten att vi fått till ett klassiskt julkort. Jag tror att domherrarna betraktar oss som paparazzipatrask, såna där som smyger i det frostbitna gräset och vill få det till att de hör ihop med tomten. Tomten är ju en stillastående och tam sort som bor hos grannarna längst ner till vänster. Grannarna har svart bälte i fågelmatning alla kategorier och viktklasser. Tomten har inget bälte alls men har höjt sin högra vante för att locka dit domherrarna, men de kommer inte... (ur mail från igår)

Frost verkar som ett bra steg på vägen mot snö.

Frid och fröjd på er alla.

Finstämt

Säga vad man vill om ankor, grisar och trängsel i annars trevliga affärer. Julen är ingen tiopoängare. Men när kyrkan intill utan förvarning plingar Stilla natt för mig istället för sin vanliga trall, samtidigt som jag värmer lite glögg och kollar på vår lilla skeva pappersstjärna upphängd på en konstig kant istället för en fin krok. Då värmer det till i magen. Ska bli fint att träffa tjocka släkterna i år också minsann. Och det visade sig igår (när vi såg biljetterna) att vi kommer två dagar tidigare än vi trodde, så håll i hatten. Snart ses vi.

En annan upptäckt idag är att mjölk kan vara nästan dubbelt så dyrt som vin här. I alla fall om man köper mjölk som inte håller till 2014 och om vinet ska bli glögg och inte behöver smaka perfekt.

Har dessutom lärt mig att det är jättemycket lättare och mindre farligt att cykla på vänster sida av gatan. Har tidigare provat alla andra alternativ inklusive bussfilen som alltid ligger längst till höger där min instinkt helst vill cykla, samt mitt i gatan, som väl är lika livsfarligt som det låter... och ja, gatorna är oftast enkelriktade här.

Bye bye biståndsdojjor

Var tvungen att dokumentera avskedet till mina fula trotjänare (i augusti, det har fått ligga till sig lite). Skulle kunna skriva en akademisk uppsats om klädkoder i biståndsbranchen, men ska försöka fatta mig kort.

Det finns liksom en standardfåra, som de flesta fram till för några år sedan antagligen hade svårt att ställa sig utanför. Man skulle kunna kalla den "do no harm, and do good", gärna med Gud i bakfickan. En jämnårig kollega myntade uttrycket missionärskjolen, när vi ondgjorde oss över bristen på vettiga kläder som funkar i varmt klimat och i kulturer där olika kvantiteter naken hud kan uppfattas som lite magstarkt. De flesta i huvudfåran väljer nämligen lång linnekjol. Ett plagg som oftast existerar endast i naturvitt aka "oblekt". Till kjolen gärna en vid blus eller tunika i matchande oblekt ickefärg. Till detta Scholl-sandaler av sorten som låtsas vara vanliga damskor, men inte är det.

Blev pådyvlad ett antal långkjolar redan i ettan på gymnasiet inför den första stora långtbortistanresan. Blev inte bättre av att de flesta var bortskänkta tält som skulle skänkas vidare till folket vi skulle till. Minns tydligt en väldigt gul vid blus också. Tyckte nog sen det var nästan snyggt på riktigt vid ett par vändor på 90-talet. Indiska hade stormönstrade som nästan var trendiga. Hade ett par svarta Cure-iga också. Men herregud, långkjol! När blev vanliga långbrallor sexigt?

Har sedan länge kommit ur långkjolsträsket, men trillade i ett annat träsk när jag plötsligt skulle ha kontor på en ambassad och ansågs 'representera Sverige'. Herregud, jag var van vid att jobba i jeans och gympadojjor, och dra på mig föreläsarbyxorna (vad som helst utom jeans) om det var dags för nån sorts offentligt framträdande (läs möte med någon man inte redan känner).

Resultatet blev ungefär det jag skulle kalla sidofåran, eller "vi som försöker se någorlunda vettiga ut men fortfarande inte vill trampa någon på tårna". Det är en konst! Man vill ju inte sälja ut sig själv helt och bli en tant av något slag (linnemissionärstant eller alt 2: UD-tant i dräkt, pärlor, höglackat och stroppdialekt), så återstår en tuff balansgång. Inga gympadojor, men vägra allt som är obekvämt och allt som är för töntigt. Det blir skostackarna på bilden och i princip inget annat (på fötterna). Har insett att 95% av alla i min branch under 45 har minst ett par liknande skor. Utnämner dem härmed till biståndsdojjorna no.1. Grattis!

Och, ja, det blev även ett par kostymer och annat underligt, (vad ska man göra?) men ingen linnekjol.

Uppdatering 1: Och nej, självklart spelar det ingen som helst roll vad man har på sig, så länge man är en god människa, det menar jag på riktigt. Men själv är jag visst lite defekt, och då kan det bli så här.

Uppdatering 2: Biståndsdojjorna har alltså inte mer än två års livslängd i svettigt klimat. Inte ens det antar jag om man ska döma av sulorna... Nån skodesigner som vill utmana?!

Varm mjölk

Så gott! Det finns några grejer som jag gillar väldigt mycket som ganska många andra gillar väldigt lite. Eller tycker är äckligt. Till exempel ostron, olika sorters efterrätter med geléig konsistens (brylépudding, panna cotta, och här så klart fantastiska flan de huevo - ojoj!), filbunke, långfil (konstig konsistens igen), marsipan, majonäs, och så varm mjölk då. Gärna i tallrik med en blöt semla i mitten. Skulle nyss äta en annan konstig grej - en fruktsallad (colombiansk tror jag. Fick ett tips om ett ställe runt hörnet) med glass och ost och jordgubbssås - och gjorde kaffe till. Jag gillar kaffe väldigt mycket också, men hade ändå svårt att hälla det i koppen där jag just hällt massor av varm skummad mjölk (världens bästa skum med min bodumskummare). Var tvungen att dricka hälften utan kaffe först.

Förresten finns det ingen(!) affär i hela stan som säljer akademisk kurslitteratur på engelska. Som ett mått på hur mycket det språket används här... Ska öva lite spanska verb när jag beställt böckerna på nätet.

Sen undrar jag vad det är med Freddie Wadling egentligen. Kan han sjunga eller inte? Och hur kommer det sig att det blir så vackert (ändå?)? Once med Sophie Zelmanie är väl bara ett, men ett vansinnigt vackert exempel.

Hemmafrufällan

Flexibilitet och eget ansvar, studentens paradis och dilemma. Har den här veckan haft alla möjligheter att studera flitigt till det lilla låtsasviktiga provet i spanska på måndag. Har spenderat de flesta eftermiddagar hemma utan störande inslag. Men vad har jag gjort? Jorå, tvättat, diskat, lagat köttfärssås (av alla maträtter på jorden), bakat lussebullar, gjort glögg, monterat lampor, skurat badrum... ja, alla de där sakerna som helt plötsligt kan framstå som så bra idéer när man, som det heter, styr över sin egen tid. Måste jobba på det där. Hårt.

Olika

Man lär sig väl oftast ganska tidigt att livet, det är nåt viktigt som är mycket värt och att dö, det är både jobbigt och dumt, för både en själv och omgivningen. Och därför har man säkerhetsbälte, är lite flygrädd och ser sig för. En del har t o m cykelhjälm fast de cyklar på en somrig grusväg utan bilar. Det är säkert prick likadant i Vietnam. Det verkar bara vara olika hur man ser på vad som utgör en fara värd att ta på allvar. I Hanoi är det vanligaste transportmedlet moped. Scooter, vespa, motorcykel, moppe, allt på två hjul med motor. Grejen är att ingen har hjälm. Och alla (nä, men väldigt många) har munskydd. Antingen den klassiska tandläkarsorten, eller en designad Hello Kitty-variant, eller bara en ball cowboyknuten schal över mun och näsa. Först tänker man oj, vad olika. Vi är rädda för att spräcka skallen, medan de mest tänker på föroreningar. Men, den verkliga insikten kom framåt kvällen, när jag insåg att nästan ingen längre hade munskydd. De är mot solbränna...

Nu har i alla fall regeringen bestämt att alla i Vietnam ska ha hjälm på moppen. Förut var det bara nödvändigt på motorvägen. Alltså var det bara bönder som hade hjälm, och vem vill framstå som bonne? Nu är det istället full hjälmkommers på Hanoi och snyggare får man leta efter. Alla har den där lilla skärmen som ger en skön brandmannakänsla, och sen alla tänkbara metallicfärger och krompynt. I like, och köpte hem en blå till K. Den får bli till sällsynt finåkning. Innandömet är som en svensk cykelhjälm i frigolit, max. Men i alla fall.

Rökning dödar

I Thailand är det liksom ingen tvekan. Undrar om det syns någon effekt i statistiken... Det lilla svenska "Rökning dödar" känns lite tamt plötsligt.

No hablo mucho español

Ljus för alla helgon och andra själar. Min själ och kropp ska ut och resa igen. Till Hanoi närmare bestämt. Sista rycket på gamla jobbet. Undrar lite vad det är för väder och vad jag ska göra på de där nästan två dagarna när jag inte jobbar. Började se fram emot det igår kväll nån gång, när jag kom på att någon faktiskt bjuder mig på en tur till Vietnam(!), trots att jag egentligen är en arbetslös stackare. Kanske sista chansen på ett tag.

Annat värt att veta (?) är att jag fört mitt första telefonsamtal på spanska. Mäkta stolt. Det lät ungefär så här:

Ring, ring! (Shit det ringer, ska jag svara, jo, det borde jag, men hur ska jag svara, och på vilket språk????)

Jag: Farao (i Spanien svarar man så klart Si, och inget annat, men det kunde ju varit nån svensk som ringde, ju!)

Hon: Hej jag heter Violeta och undrar om du har internet hemma.

Jag: Ursäkta, men jag pratar inte så mycket spanska.

Hon: Ok, förstår du om jag pratar tydligt, så här?

Jag: Om du kanske kan prata lite långsammare..?

Hon: Ok, har ni internet hemma?

Jag: Ja

Hon: Vilket bolag använder ni?

Jag: Den stora statliga jätten (fast jag sa det i ett ord, som också är ett namn)

Hon: Jag jobbar för Det här lilla företaget och vi har ett finfint erbjudande. Vilken hastighet har ni för tillfället?

Jag: Hm, det vet jag faktiskt inte. Det är min pojkvän som... (hm, kom inte på vad 'som har fixat' skulle kunna heta)

Hon: Aha, bnkjafalho ihgsöao.

Jag: Hm, nu förstår jag tyvärr inte vad du säger.

Hon: OK, lkak jgnonnivuruo?

Jag, Eh, ursäkta....

Hon: Du, när kommer din pojkvän hem tror du?

Osv.
(Och allt skedde så klart på ett språk som liknar spanska)

Det finns alltså en fördel med den här hemmafrustudenttillvaron. Man får prata med telefonförsäljare. Det kommer bli min enda kontakt med verkliga spaniorer om jag inte passar mig. Ska ägna de apalånga flygresorna enbart åt min spanska grammatikövningsbok.

IKEA

Hjort-tema på det nya matbordet. Två turer till IKEA på lika många dagar. Under spansk storhelg. Har lärt mig ett par nya saker om spansk kultur genom att gå i svensk möbelaffär. Spaniorer shoppar helst på fredag- och lördagkvällar. De verkar gilla svenska köttbullar och svensk varmkorv. Och på soffavdelningen går det omkring små killar och viskar 'transporte' (eller nåt liknande) och smyger med små lappar med mobilnummer. Exotiskt.

Vi har i alla fall monterat vårt nya bord, och imorgon kväll kommer soffan.

Nytt bo

Jag har varit tyst ett tag. Har varit i Sverige en stund, haft pappa på besök, och så blev det ett litet vakum i väntan på Underskriften. Det tog ett tag, men nu sitter den där på kontraktet. (Hoppas jag. Har själv inte skrivit en bokstav. Är liksom inte godkänd. Har ju inget spanskt jobb och inga spanska pengar på papper, så jag får bara vara medboende hemmafru. Hujedamig). Det känns som en stor utandning. Lite antiklimax nästan, för trots allt är den ganska liten och ganska dyr. Men ändå - fy fan vad skönt det är! Hur liten och dyr den än är så är det bara vi som ska bo där (inga andra och inga andras tusen kompisar och inga andras gamla äckliga disk) och dessutom är den ganska fin och helt ny.

Om man letar bo i Barcelona kan man välja mellan ett par olika kategorier. Alla är dyra om de inte ligger så långt ut att det blir i en annan stad. Men sen finns det kategorin charmiga gamla lägenheter med högt i tak och krumelurer överallt som ligger i kvarter med smala krokiga gränder och tvätten som lady-och-lufsen-hänger från balkongerna och det drar från alla fönster och dörrar och är skitkallt på vintern och skitvarmt på sommaren och man hör varenda viskning över hela kvarteret. Sen finns det vår kategori. Den man väljer om man bott charmigt ett tag och inte har råd att välja totalrenoverat i charmigt gammalt hus. Då blir det nybyggt. Vårt nya hus ser ut som om man tvättat Hammarby sjöstad lite för varmt. Vitt, ljust, kalt, stor balkong, öppet kök osv. Fast lite mindre då. En trea intryckt på 60 kvadrat blev det. Med utsikt mot världens sjukaste kyrka, Sagrada familia. Risken finns att vi drömmer mardrömmar om den inom några månader.

Fredagsutflykt

Var på äventyr i de katalanska skogarna med Klas på jakt efter det perfekta trädet. Det skulle kläs på, fotas och bli en fin reklamgrej (man säger inte annons längre väl?). Vi fick blodad tand och tänker att vi har startat ett nytt och fräsht konstprojekt. Oj vad det ska konstas framöver.

För övrigt har vi nog hittat en lägenhet också. Kanske skriver kontrakt i morgon. Men ropar så klart inte hej och så än. Och för ännumera övrigt är jag lite feberyr och synd om. Men sånt går över säger de.

Ching chang kinajävlaspråk

Förlåt alla kineser, men idag får ert språk stå som symbol för allt som är svårt. Idag är jag deprimerad. Antagligen är det så det funkar, att vissa dagar är det bara kört. Men vad f... idag fattade jag inte ett ord av vad läraren sa. Jag menar jag fattade inte vad hon förklarade, men jag fattade inte heller vad hon pratade om, alltså nada (ett bra ord att kunna; no se nada, comprendo nada, nada mas, por favor! etc...). Fick lova att köpa en extra övningsbok på hemvägen för att intala mig att det finns nån sorts chans. Jag måste plugga. Så tråkigt. SÅ tråkigt.

En annan grej om amerikaner

En tjej i min klass åker till en ny europeisk stad varje helg. Sen vi började har hon varit i München (på Oktoberfest), Prag och Paris. Nästa helg blir det London OCH Stockholm. Vet inte vad det säger eller vad jag ska tänka. Men tänker att jag måste tänka nåt. Lite så kanske man skulle gjort själv om man var 20 och på utbytesår i USA - och lite rik. Eller inte.

Hade en känsla av det det här handlar om amerikaner, och inte bara om en enda tjej. Men vad vet jag egentligen om det.

Höst?

Dagens väder. Helt ok. DN säger att det är "+11 grader, mulet och troligen regnskurar" i Stockholm idag. Hoppas det inte känns för jobbigt för er som är där. Nu ska jag gå upp på taket och läsa lite i solen.

Andra goda nyheter är att mitt flyttlass dykt upp i Stockholm. Bara en månad försenat. (I två omgångar. När bara första halvan kom blev det lite nervöst... Två dagar senare kunde jag pusta ut.) Och om ett par veckor kommer jag upp och försöker hitta plats för nästan 500 kg kläder, böcker, kastruller, mattor etc på 37 kvadrat plus ett vindsförråd som redan är fullt. Min hyresgäst får det lite trängre, men får också t ex bestick att äta med.

Taube reborn

Vet inte om det är nån mer än jag som mumlat 'hm-hm-hm-mm-mm-tango!' de där gångerna man av nån anledning (fattar inte riktigt varför det känns som ganska många gånger) fått lov att sjunga Fritiof och Carmencita... Den dök upp i min iTunes precis - Jacob Hellmans version. Och helt plötsligt blev hela rummet ljust och en ängel klev in genom balkongdörren - jag förstod! Jag hörde orden. "Vamos a bailar este tango!" Ojojoj, från nybörjare till ja, jag vet inte vad, på en... evighet. Men i alla fall, det var mitt tydligaste språkliga framsteg sen jag kom hit. Hepp!

But, who's Franco then?

Scen ur verkligheten, Universitat de Barcelona, en lektion spanska för utlänningar, september 2007:

Frågeformuläret (på spanska): Vad heter regeringspartiet i Spanien?
Vår lilla arbetsgrupp: ...
Några av oss: Men premiärministern heter i alla fall Zapatero...
Amerikansk 20-årig utbytesstudent: But... who's Franco then???

I min klass på ungefär 15 studenter är kanske hälften amerikaner, prick 20 år gamla och med i nåt utbytesstudentprogram. Det är ju jättefint att de vidgar sina vyer lite måste man säga. But NIMBY (not in my back yard - klassiskt socialt fenomen) please!

För övrigt är det fortfarande mest bara skönt att inte ha så många plikter, eller så många kompisar för den delen. Man skulle kunna gissa att det kommer att förändras.

Mallis fem plus

Det finns säkert grisfester och det finns definitivt en miljon tyskar och en del brittiskt drägg (och svenskt). Men man kan åka till andra ställen och slippa se det. Palma är en riktig stad, joråminsann. Fin också. Med gammal katedral och hela kittet. Och shit, bergen och havet åt nordväst. Dit får vi åka tillbaka. Tre dagar var lite för lite.

Andra grejer som måste göras:

• kolla efter en annan lägenhet
• kolla om jag behöver nån sorts försäkring för att vara här
• försöka igen att avsluta hemförsäkringen för Kairo
• fixa ett lokalt bankkonto kanske?
• puffa på de gamla arbetkamraterna så de puffar på flyttlasset som står kvar i Egypten
• eftersända posten. Man vart?
• kolla om jag kan få kallas arbetslös ibland när jag inte pluggar
• och i så fall vilka tusen papper jag måste skaffa
• tänka ut om det är värt insatsen
• börja träna på nåt sätt
• skaffa en bra karta
• gå med i cykeluthyrningssystemet i stan och cykla mycket
• sova ikapp

Framme. Hemma?

Ett djupt andetag och en lång promenad. Så börjar det sjunka in att det inte ska flyttas så mycket mer nu. I alla fall inte förrän vi hittar den där lägenheten. Där där vi ska bo egentligen. (Här är det konstant temporärt, men ändå ett hem tills vidare.)

Är alltså i Barcelona nu. Landade igår kväll och har hunnit gå på ett sånt där nivåplaceringstest för min spanskakurs och vandrat den där promenaden och kännt in lite. Det känns asbra. Är helt slut efter de senaste veckornas hysteri - flytt från Kairo via Stockholm och en lägenhetsrenovering till Barcelona, på mindre än två veckor - men ändå känns det asbra. Universitetet är jättefint och jättegammalt (kanske får man läsa i nån barack utanför stan när man är lågstatusspråkstudent i 'spanska för invandrare', men i alla fall, man hör dit), det är sommar säkert minst en månad till (perfekt - jag har frusit så i Sverige, alla jackorna ligger i flyttlasset), och framförallt - det ska vara lugnt. Filbunke. Efter de senaste två årens massiva duktighet känns det som det allra ljuvaste livet att inte ha mer planer än att studera lite ett tag.

Imorgon drar vi på långhelg till Mallis (jepp!) för att ta det ännu mer filbunke.

Jag kommer tillbaka

Inte till Kairo på ett tag, men hit. Ska bara flytta lite först. Och spackla, måla, slipa och tapetsera som en... sjuk människa av nåt slag, i min lägenhet i Stockholm. Det börjar arta sig. I morgon ska det bli klart. Vore fint om jag hann gå och klippa mig också innan tisdag. Då drar jag till landet där jag inte kan prata med frisörerna. Än.

Försvinna i mängden?

Det är dags att åka härifrån nu. Kom just med tåget från Alexandria till Ramses Station i Kairo, och tog en taxi hem. När jag började dirigera chauffören hemåt visade det sig att han redan visste var jag bor... Det bor för f-n 20 miljoner människor här. Säkert ett par-fem stycken av de miljonerna åker till Alexandria för att svalka sig på somrarna. Och ändå... Eller så är det då det är dags att stanna på en plats? Får fundera på saken.

För övrigt äter man konstigt när det är varmt. Två gurkor kändes som en perfekt kvällsmat nyss.

Gatukonst

Eller fönsterkonst antar jag. Svårt att få till bilden, men det är alltså killen i fönstret som är en målning. Olika människor dyker upp och försvinner i samma fönster med ojämna mellanrum. Bredvid Seoudis supermarket på Sharia Maraashli i Kairo. Håll koll nästa gång du går förbi. Någon som bor i den lilla lägenheten innanför gallret har ett projekt. Eller en egen värld.

Tomt

Tomt är det nu i lägenheten.
Tomt blir det efter fina vännerna.
Tomt är arket där det nya livet ska rita en liten teckning eller karta eller nåt.

På fredag åker jag härifrån och på lördag börjar jag rita min nya teckning.

Här har jag i min enfald trott att det bara är mammor, mostrar och kamrater och andra som redan vet det mesta om mig som läser här. Kommentar-Robert, du ska ha tack för påminnelsen om att jag rör mig på det världsomspännande internet. Visserligen tänker jag ibland på vad chefen skulle tycka om han läste. Och kanske suddar lite här och där. Men i alla fall. Det är ju roligt att nån annan än mor och far halkar in. Så:

Till helgen lämnar jag Kairo, och statens statliga myndighet för pengadelamedning. Sen ska jag rita min nya karta över Katalonien, och bli en hejare på spanska (tror det är aningen mer användbart än katalanska), och - framförallt - passa på att bo ihop med en kille jag är kär i. Sen ska jag bada och läsa en god bok, läsa en till, dricka kaffe och vin och kolla spanska filmer så småningom utan textning, och... sen ska jag kanske lista ut ett nytt bra sätt att få lön då och då. Så kanske kommer den här bloggen - om jag bestämmer att den får följa med - ibland handla om känslor man har när man inte jobbar som alla andra. Om inte nåt snällt spanskt kontor direkt vill ha en bra tjej de inte kan prata med i ett hörn. (Jag kan ju alltid erbjuda mig att jonglera och hjula genom rummet ibland, vem blir inte glad av det?)

Flyttfix och trix

I övermorgon kommer det en stor bil och några människor och tar mina saker och skickar dem till Stockholm. Därför går min lediga tid mest åt till att sortera saker. Mest kläder som inte får följa med hem och som kanske gör bättre nytta på marknaden i Bulaq. Några kastruller och böcker och gamla täcken och handdukar får stanna också. Men gitarren som jag skulle lära mig spela på åker med. En vacker dag kan det hända. Hoppas att mattan som är på tvätt hinner komma tillbaka innan den ska packas. Hoppas det inte blir för stort och tungt, så grejerna måste åka båt istället för flygplan. Det tar längre tid. Mycket längre. Då hinner jag flytta igen innan kartongerna når Långholmsgatan. Rabarber-rabarber-rabarber-raba...

Och här sitter jag och skriver mest för att det är så förbannat jobbigt att montera ner och bryta upp och avsluta grejer och hem och sånt. Tänker inte sortera mer idag. Vägrar. Ska sova nu. Drömma att världens skönaste lägenhet är precis lika min som vanligt imorgon.

Sista droppen

...Kairo kramar jag ur nu. Nästa fredag är det SLUT. För den här gången. Märkligt, sorgligt och lite skönt. Det är en skön stad. Varm och dekadent sliten. Och en massa mer, men än avslutar jag inte epoken. Återkommer med nån sorts gravskrift om andan faller på. Egyptier är för övrigt kända för att värna mer om och planera mer för livet efter döden än livet innan...

ps. lånar bilden av en duktig kille som jag inte kan namnet på. blir du ledsen hör av dig, så tar jag bort eller talar om vad du heter

Sommarjobb

För 10 år sen jobbade jag min första sommar på kollo. Då hälsade Lars Epstein från DN på och gjorde ett fint jobb om vårt jobb. Han sov över (bara en sån sak) i ett av våra mest bortglömda rum. Sen dess heter det Epsteinrummet. Vi är lättsmickrade. Nu har han varit där igen. Kolla särskilt bilderna. Låt kollo leva Axen-Olin!

Snart är det dags igen, det blir fint.

Farouks klockor

1958 tog min farfar och hans två polare bilen till Kairo. Sådärbara. Via Gibraltar och genom öknen för att gå på auktion av kung Farouks överblivna saker efter att han skickats på kollo i Italien. En av kompisarna var urmakare och ville köpa kungens gamla klockor. Känns som jag kommer att återkomma till det här.

Sju sorters kakor innan budgivningen drar igång. Farfar i mitten.

Kvällsnöjen

Konsten att preppa en grym bastu:

...är så klart hemlig och magisk, men så mycket kan jag säga att det är väldigt svårt. Man måste elda sakta i ungefär tusen (eller två) timmar, klyva veden i lagom tjocklek, och skynda sig att äta middag så man kan börja prick i rätt tidpunkt. Eller så har man bara en perfekt bastu på en perfekt plats vid en sjö. Sen sitter man där och kollar ut över vattnet och tallarna tills man blir yr och måste ta ett bad och dricka lite folköl (nej, för bövelen inte starköl, då blir det vätskebrist och huvudvärk!). Och sen gör man om samma sak igen. Och igen...


Sen kan man ha utomhusbio också. Med hallon och jordgubbar och sjöglimt. Såg Storytelling och var tvungen att se hela filmen innan jag var helt säker på att jag sett den förut. Sen blev det mörkt och lite kallt, så det blev inomhusbio med... Underbara älskade! - japp, Mikael Nyquist i mogen man som lider och blir förlöst av en blond kvinna-roll. Och med en 17-årig son som också lider och blir förlöst av en blond kvinna. Huga. Och ändå - de vet vilka knappar de ska trycka på. Tårarna flödade! Varför är jag så ärlig...

Samla karma

Svängde ihop en sommarmiddag till mina fyra föräldrar. Samlade tillräckligt med poäng för att kunna sätta mig ensam i Stugan några dagar. (Särskilt som två av föräldrarna drog till Stockholm - min stad! - och de andra till Väddö - ja, min ö! och Barnens ö... Whatever, jag var nöjd och blev så avslappnad att jag knappt kan gå numera.)

Svängde i alla fall ihop en bubblig sommardrink med hallon, (fick pappa att svänga ihop en) förrätt på överbliven ugnspannkaka med gräddfil, rom och rödlök (lite som langos - somrigt har jag hört), en grön ärtsoppa (nu är det jag igen) med små oliv- och tomatbröd, och sen det som skulle bli trumfkortet, inspirerad av hallon och gamla torp: klappkräm. Är det ändå inte en skamligt bortglömd delikatess? Somrigt som inget annat, hallon och vaniljmjölkskum. Men njae... kanske ingen omedelbar succé ändå. Det är trots allt mannagrynsgröt gjord på saft, inget annat.

På Södermalm

Har nu landat i Sverige och efter en första natt söder om söder har jag sen inte lämnat Södermalm, det känns fint. Har kunnat handla det nödvändigaste - lakan, handduk, diskmedel, frukost etc, träffa minst fem fina vänner på lika många ställen, och promenera mig trött. Behöver inte mycket mer av Stockholm. Ett par dagar till bara så kan jag lugnt lägga mig på ett gräs i södra Dalarna och stänga av helt.

På flyget mellan Kairo och Wien (mellanlandning) hade jag sällskap med en dansk jag känner från Kairo. Han jobbar med "dialog med den muslimska världen", ett lite klurigt ämne som väl kräver en del finkänsligt handlag, särsklit för en dansk. Han berättade t ex om hur han en gång råkat skicka sms:et "Potatohead!" till en framstående medlem i Muslimska brödraskapet. Hysteriskt roligt.

Det finns bara ett under

Pyramiderna i Giza, Kairo, är det enda av de ursprungliga sju underverken som finns kvar idag. Därför röstade nyligen hela den del av världen som har tillgång till internet om sju nya underverk. Märklig grej, men i alla fall en aning mer demokratiskt än förra gången, när nån ensam grek (ska kolla upp vem) bestämde alldeles själv.

I alla fall, först fanns pyramiderna med bland de 21 potentiella underverken man kunde rösta på. De skulle alltså kunna bli återutvalda - eller bli utknuffade ur den exklusiva skara de tillhört i tusentals år. Så Egypten blev putt och klagade. Ett ursprunglig underverk skulle inte behöva utsättas för något så förnedrande. Och helt plötsligt kunde man på omröstningssidan läsa att "efter noggranna överväganden och med hänsyn tagen till egyptiska myndigheters syn på saken, så har pyramiderna utnämnts till ett honorary wonder of the world, och går inte längre att rösta på".

I lördags offentliggjordes resultaten och kinesiska muren, Taj Mahal och Machu pichu m fl drog in några nya världsdelar i underverksindustrin. Och för att inte riskera att hamna utanför hela uppmärksamheten gick Egypten ut och påminde världen om att det hela var en oseriös ploj som inte var värd nåt. Pyramiderna är fortfarande "det enda underverket i världen", basta, sa högstahönset för Supreme Council for Antiquities. För att förtydliga förklarade han också att tävlingen saknade värde eftersom "the masses do not write history". Så då vet vi det.

Den bästa frukosten

Den som börjar få nog av hur bra jag har det på min balkong kan surfa vidare nu. Kolla vädret för imorgon eller nåt.

Men i alla fall, gundförutsättningarna:

Balkong över Nilen som är brun men stilla och mäktigt flytande norrut. På andra sidan vattnet fullt metropolitiskt och kosmopolitiskt kaos på lagom avstånd.

Skugga på samma balkong och en tempetatur på knappt 35 grader. Mjukt och skönt och bara lite svettigt.

Fredag. Alltså första dagen på helgen och därför lugnt och så fridfullt det nånsin kan vara i Kairo.

Förmiddag. Alltså innan fredagsbönen börjar och jag som inte förstår arabiska bara hör ljudnivån på alla de visdomar och antagligen en del galenskaper som ropas ut över stan i högtalare.

Och sen alltså:

Mycket kaffe med mycket mjölk.

Importerad knäckemacka med Philadelfiaost.

Och så det bästa - Mangoshake:

1 liten mogen mango, helst med gult skal inte den grönröda sorten
1-1,5 dl naturell tjock och krämig yoghurt
en skvätt (kanske 0,5 dl) apelsinjuice (helst färsk, men anything med kvalitet will do)
4 isbitar

Mixa en minut eller två till en tjockflytande och så jävla smarrig smet så man inte bryr sig om man rapar mango en hel dag efteråt.

Som extra grädde läser jag en bra bok om stan och dess personlighet: Cairo - City of Sand, Maria Golia. Om fenomen som trafik, boende, ensamhet och ljud i en stad på drygt 20 miljoner på en plätt mitt i öknen. Om hur människor i stan t ex tycker att 'noise pollution' är det största problemet i vardagen, men samtidigt aldrig skulle drömma om att ställa till bråk för att grannarna ska bli tystare. Möjligen 'speak to them politely' eller 'complaining to their relatives'. Diplomati i praktiken. Och antagligen enda sättet för en stad som Kairo att inte explodera. Eller implodera kanske det skulle bli.

Fayrouzirra

Om man är sugen på en väldigt kall öl men inte vill ha en stark öl för att det är för varmt och man inte har ätit mat på ett tag och kan tänka sig nåt lite sött men inte för sött, bara det är kallt och man kan dricka det på balkongen i eftermiddagsbrisen... då uppfinner man en egyptisk variant av shandy/clara/radler och vad det mer kan heta när man blandar öl och läsk. I min småstad i Sverige blandar vi öl och julmust på julafton, men annars gör vi bara inte sånt. Inte med öl i alla fall.

I Egypten dricker de flesta inte öl eller andra syndiga drycker alls. Därför är man världsmästare på vuxenläsk. Och då snackar vi inte Hooch och annat alkosnusk utan stilfulla (nåja, men mer stilfulla) och ofta malthaltiga och söta men inte jättesöta läskeblask. Den bästa och mest poppis(-iga?) heter Fayrouz - döpt efter coolaste divan i arabien, bara en sån sak - och finns i prinicip i alla smaker. Hade bara mango hemma idag, vilket gjorde min 'soft birra' väldigt local, men jag tror ändå citron skulle göra tricket totalt - alatuul som vi säger.

Vem vill börja importera Fayrouz till Södermalm? Jag lovar succé.

Ett annat tips för importörer till Södermalm är Casablanca-öl från Marocko - grymt snygga etiketter! Missade tyvärr att fota, men ska köpa några demoex på nästa tur, jag lovar.

Börjar inse hur galet mycket jag kommer att sakna min balkong - och lägenheten som sitter ihop med den så klart - och Nilsittningarna man kan ha där. Inser att jag aldrig kommer att bo så coolt igen. Suck.

Istället för vykort

Hej X,

Jag har det fint här i Marrakech/Rabat/Barcelona/Kairo. Här händer det en hel del och visst är det kul, men jag längtar efter semester i Sverige. Som ju är coming up alldeles snart. Tur.

Hörde att det regnar i Stockholm/Hedemora/Åhus/Söderköping/Skärgården. Konstigt eller hur efter den globalt uppvärmda våren. När det var underligt kallt väder i Kairo för en månad sen blev folk alldeles nervösa av ovana och pekade uppåt och pratade om någon som ville säga oss något. Var det Al Gore kanske? Nu är det i alla fall normalt och svettigt igen. Gore eller gud har gått och lagt sig. Det ska jag också göra.

Godnatt, sov sött.

Farao

Marrakech vs Rabat

Marrakech såg ut ungefär som man tror att det ska se ut. Rosaoranga fyrkantiga hus från alla tidsåldrar från Mohamed till nutida femstjärniga-hotell-moguler. Souken så klart ett shoppingmecka för alla som gillar till exempel tofflor och tofsar (jorå, det gör man ju trots allt). Såg annars mest insidan av hotellet där mötet var och vi bodde i tre dygn.

Tågresan mellan Marrakech och Rabat var snygg. Öken och vanliga små städer och byar. Meditativt. Sen blev det mörkt och bara att försöka sova eller läsa. Läste ut tredje och sista delen i Kairotrilogin (har rushat lite. måste lämna tillbaka innan jag flyttar. men nu klar alltså. inte så bra som de två första tyvärr).

Var bara i Rabat en enda dag och åkte runt mellan fem möten i en bil och kollade på stan så gott det gick. Det såg alltså snyggt ut. Där var husen större och vita, fast fortfarande fyrkantiga och arabiskfunkisaktiga. Snyggare tycker jag som oftast tycker större städer är coolare än små. Riktigt snyggt. Ska köpa ett när jag blir stor och rik. Men sån där grön fin trädgård, där träden såg renare ut än i Kairo. Eller så ska jag bara åka tillbaka till Marocko nån gång och kolla mer. Utan möten på schemat.

16 again

Har äntligen fått tonårssova idag, fram till runt 12. Och inte för att det blev särskilt sent igår, utan bara för att jag antagligen börjar släppa grepp och fokus efter våren och ha semester. Tjoho, fast på måndag ska det jobbas igen. Två veckor bara dock, sen riktig, lång, semester. I Sverige.

Idag är det varmt igen, och inte värst mulet. Borde hinna till stranden innan det blir kväll. Kanske somna lite igen. Bara ingen snor min väska. Får ha den som kudde.

Har varit en bra semestervecka hittills. Bara lite rastlös ibland, annars perfekt kombo av kaffe/bok på torg och i park, stadsäventyr, hemmahäng, midsommarfirande på innerstadsterrass med hela Ikea-kitet (minst fyra sorters sill, Leksandsknäcke, brännvinsost osv) och blandade svenska snapsar transporterade via Kairo (för snart två år sen, det blev aldrig varken jul- eller midsommarfest där) och Marocko (förra veckan). Vad gör man inte för lite hemlängtan. Eftersom katalanerna firar nåt San Juan-kalas samtidigt fick vi kaka med pinjenötter och anissmak också. Inte riktigt som jordgubbar, men det dög. Förresten är det tydligen gammal San Juan-tradition att samla ihop gamla möbler på gatan och bränna upp dem (ut med det gamla, in med solen och det nya eller nåt). Upptäckte dagen efter att kvarterets sopcontainrar (i plast) hade brunnit hej vilt. Lagom nära husväggar och annat spännande...

Annars har vi köpt en ny tuff mattsvart vespahjälm till mig (skulle visat på bild om jag haft kamerasladden), eftersom den gamla har kommit bort. Känner mig väldigt snygg och funderar på om det är lite synd eller bra att jag inte har långt hår som kan fladdra i vinden.

Lite mer på eldtemat då. Igår brann det i mitt grannhus på Långholmsgatan. Ett solarium exploderade visst, och under ganska lång tid var det 'risk för spridning' och jag höll koll på distans och funderade över vilka grejer man egentligen absolut måste bevara för framtiden. Kom som vanligt fram till att det egentligen bara är foton som inte går att köpa nya.

Sådärja

Nu har jag ätit en så fin gul och röd sallad (majs, paprika, tomat, rädisor, melon (japp, jag är FÖR frukt-i-mat) manchego-ost, och lite grön brommasallad) och snart också fått i mig ännu en kopp snabbkaffe (i min nya fina mugg med en hjort i skymning på) och en finfin flan de huevo i plastkopp - så nu kan jag snart börja va som vanligt igen och skriva lite då och då. Har tagit några dagar att återhämta sig, men tror det är på g. Men eftersom jag är i Barcelona (femte landet denna månad, därav utmattningen. låter ballt, men man föredrar att sprida ut resorna lite mer, jag lovar) tänkte jag se till att komma utanför lägenheten idag och t ex bränna av en utställning eller så. Hade egentligen tänkt stranden, men det är mulet. Kanske blir det bara kaffe på fik på torg och en bok, men ut ska jag. Bannemig. Så det får bli sen jag blir som vanligt. Sen ska jag berätta om senaste månaden. Eller förresten, det går bra nu. Jobba-jobba-joobba. Bara på olika ställen.

Har glömt sladden mellan kameran och datorn, så några bilder - från till exempel Marocko - blir det inte förrän senare. Men Marocko gav mersmak, vill se mer. Kanske ska man ha ett hus i Rabat när man blir stor, där var det snyggt.

Hålet i tiden

Ok, har alltså skrivit om det förut. Egyptens vackraste och mest karibiska strand. Vit sand, turkost vatten. Och ett regeringsägt gammalt skrutthotell utan marknadsföringsstrategier. Kan inte bli bättre. Inget folk och inga affärer och bara en restaurang med rätt sunkig mat. Till frukosten får man en portionspåse Nescafé och inte mer, annars får man betala extra. Charmigt. Den dag jag får nog av allt och måste isolera mig och skriva en bok i ett par månader, då blir det nog här.

Stället kan bjuda på drama också. Det vackra havet kan bjuda på storm och stora starka vågor. Och öknen en bit åt sydväst hjälper till bäst den kan. När vi var där för snart två veckor sen fick vi en dag fantastiskt karibiskt väder och en dag - khamseen. Sandstorm. Förutom att vi inte fick bada mer fick vi inte heller lämna hotellet. Alla gäster fick vänta i lobbyn på obestämd tid tills 'the management' tyckte att det var säkert nog att köra bil igen. Vägen till Kairo var stängd på grund av sanden, men det gick att köra via Alexandria och sen gick allt som en dans och inge drama så långt ögat kunde se. Hemma safe and sound, men med sand i näsa, öron, lungor och navel.

Så många saker

...att skriva om. När det är hektiskt är det ju för att det händer grejer, och grejer som händer ska man ju dela med andra. Så, inom den närmaste framtiden avser jag att dela med mig av:

• bilder från koptiska Kairo och ortodoxa kyrkogården, bästa galenvackerplatsen i stan
• kanske också bilder från en skön tur i islamiska Kairo (gammalt och ibland ömsint renoverat i vacker blandning)
• en helg vid hålet i tiden, nu med sandstorm
• kanske nåt om jobbet rent av
• varför Alexandria inte är som sitt forna jag
• och kanske några extra blandade visdomar som ni kan ha nytta av

Men det kanske blir imorgon. Nu måste jag fylla i blanketter om mina jättestora lån till banken i Sverige och maila min hyresgäst och tala om att han måste flytta i september så jag kan flytta in mina saker i lägenheten. Sen kan han få flytta tillbaka om han vill och om han får plats. Låter bökigt, men vad ska man hitta på. Han kan ju inte ta hand om mina kartonger väl?

Shitshitshit

Eller nåt. Det blev paus igen och jag är ganska trött. 2007 har inte varit långsiktighetens och förutsägbarhetens år på mitt kontor. Det börjar kännas. Har senaste fem månaderna varit omväxlande ensam på kontoret och omväxlande haft sällskap av tre olika fina och duktiga kollegor, men bara en månad i taget. Det är inget gnäll faktiskt om man kan tro det. Shit happens och det har varit fint att ha sällskap, men det hade så klart varit ännu finare om jag inte varit den som behövt fixa en massa extra fix åt andra. Det ska helt enkelt bli gött med semester i juli och kanske nästan ännu göttare att säga tack och hej 31 augusti. Kommer sakna massor, men tror det är perfekt dags att dra i alla fall. Min sorts kontor är också en konstig sorts kontor. Konstigare än alla jag provat förr tror jag.

Good guys

Misströsta inte. Det finns hopp för världen.

Är nog mitt i en period av lite många bollar. Med effekten att det uppstår svarta hål i ordningssinnet. Tappade trådar och total nollställd...het(?). Svarta hål. Inte deppsorten utan glömsorten. Glömmer trevliga tillställningar och dubbelbokar. Tappar saker på golvet och välter glas. Och till slut - glömde mobilen i en taxi. Till en början inget problem eftersom det tog en halv dag innan jag ens upptäckte det. Eller nja, en vän kom hem till mig och talade om för mig att hon pratat med en taxichaufför - i min mobil.

Men det finns alltså hopp. Den åldrade mannen med vit skäggstubb, löständer och en riktigt risig bil bor ett rejält antal mil utanför stan. En någorlunda fräsch mobiltelefon värd kanske en tusenlapp eller så, med abonnemang (bara att ringa kusinerna i vilken europeisk förort som helst) i näven. Det hindrade inte honom från att tycka att det var självklart att åka hem till mig med telefonen nästa dag - utan att ha ringt ett enda samtal. Och dessutom inte vilja ta emot min hittelön (tvingade till slut ner en sedel i handen på honom). Det finns hopp, jag är så glad.

Sweet?

Om man är en myra (eller flera), och pytteliten, varför väljer man då att bosätta sig i just en dator? Och inte i en sockerskål, eller ett skafferi, eller varför inte en myrstack? Trodde de drogs till sånt som går att äta (socker). Ligger det sirapsgömmor därinne i chipen?

Local warming

Läste att Stockholms luft är jättefarlig. Ibland överskrider den EU:s gränsvärden. Som tur är gäller inte EU:s gränsvärden i Egypten. Blyhalten i Kairoluften ligger mellan 10 och 100 gånger (beroende på vem man frågar) över internationella gränsvärden. Ungefär samma med såna där småsmå partiklar som kloggar igen lungorna. Och med allt annat som går att mäta. Det grå skiktet strax ovanför husen på bilden är alltså inga vanliga moln. Folk ser ju ut att må fint ändå, och kör sina två miljoner bilar (bara i Kairo) och miljuttans fabriker precis som vanligt. Kanske för att det är precis som vanligt, skiten har ju inte precis kommit över en natt. Men det påstås att en massa små barn bör av blyförgiftning och att det trots allt kostar massor i sjukvårdskostnader. För dem som nu har råd med sånt.

Var det med 85% luftföroreningarna behövde minskas för att få stopp på uppvärmningen? Låter bra, det är skitvarmt här idag, jag kan tänka mig att ta ett par procent på en gång. Fast i och för sig, då kanske man måste börja använda solskyddsfaktor i Kairo också, det är ju annars väldigt skönt att slippa...

Guld i mund

Det är mornarna som är bäst. Sval luft, blå himmel och känslan av att man måste känna in. Big time. Mot slutet av den här veckan ska det bli skitavarmt, uppåt 40 grader.

Idag är hela hela världen utom mitt kontor lediga och firar arbetarna. Alla sover väl fortfarande, så morgonen idag var dessutom tyst och trafikfri. Sånt man kan bli euforisk av här.

För övrigt var det skön elektronisk festival i stan i fredags. Musik, film, animationer å så. Så fint så fint att man inte trodde det fanns (här). Färgglada kuddar på gräs, nästan som en hederlig gammal riktig festival, eller kollo.

Var 23e sekund - plopp plopp

För ett par månader sedan ringde det på dörren. Det var den senaste egyptiska folkräkningen. Jag fick berätta vad jag jobbar med, att jag inte är gift (fast jag ljuger om det ibland, t ex för min hyresvärd som föreslog att jag skulle gifta mig med hans son) och vad min farfar hette och nu är jag medräknad i den officiella statistiken. Känns coolt på nåt sätt. Den officiella statistiken över 76,5 miljoner människor, varav minst 18 miljoner bor i min stad. Om man tänker på att varje människa som är räknad ska ha råkat vara hemma när det ringer på dörren för att bli personligen kartlagd, kan man gissa att det är några fler än de officiella miljonerna...

Trots att de påstår att ekonomin går bättre än någonsin fortsätter alla miljonerna att skaffa barn. Inte lika många per person som förr men fortfarande tillräckligt för att ploppa ut en unge var 23e sekund. Man hör nästan ploppandet om man sätter örat mot Nilstranden. Befolkningen har dubblats på 30 år, och ändå verkar folk inte ha mer än 2 barn i genomsnitt. Ursäkta, men hur gick det till?

Ung och frisk

Det är bra om folk som bestämmer har i alla fall lite lite koll på hur annat folk tänker och lever och så, t ex andra kön, andra åldar, inkomster, andra människor helt enkelt. Jag tror de bestämmer bättre då.

Förra veckan hade några chefer från andra kontor i andra fattiga länder möte här. Jag fick vara med på ett hörn eftersom det råkade vara här. En av dem ville vara lite vänlig och samtala med mig vid lunchen. Hon kisade över glasögonen och kläckte; "jaha, hur är det, är det lätt att träffa andra ungdomar här i Egypten?" Ur mig kom ett attackskratt som jag inte var beredd på. Alls. Försökte förklara; "flåt, jag reagerade bara på ordet ungdomar..." Hon verkade inte koppla. Gah, jobbig tystnad. Jag blev tvungen att prata lite med killen på andra sidan - praktikant på stället och i lagom ungdomsålder.

tillägg: Blev förresten även nyligen kallad "frisk fläkt" av en person i liknande position.

Busy med vardag

Hade lite paus för att... ja, kanske jobba lite och jobbresa lite, ha lite kärleksbesök och mycket jobbesök och gå på möten och maila och... ja, ha vardag. Skönt och bra mest. Lite av det som varit, förutom att vi varit vid havet två gånger, men de bilderna ser ut mest som vanligt.

Ja, prick allt faktiskt. Mina favvoskyltar. Sitter lite överallt och jag vill så gärna veta vad folk säljer.

Solnedgång, jag vet. Det händer varje kväll och sisådär en miljard människor har försökt och misslyckats avbilda känslan man får, t ex när man åker efter Nilen i en taxi med habibipop på högsta men ändå överröstas av tusen tutor och upptäcker att ett kvarts varvs nackvrid bakåt är det en neonorange boll på väg ner med en speed snabbare än mitt egyptiska bredband. Var bara tvungen.

Återigen tvungen. En lång och väldigt skön kväll som började med spa-relax med Nilutsikt och slutade med glamour på den snurrande restaurangen på 41 våningen. (Smet in med jeans trots att de ringt och påminnt om dress coden - "no jeans on gentlemen, no casual clothes, no children under 12". Måste sett så coola ut att de inte ville kasta ut oss). Som en födelsedag i efterskott, väldigt najs.

Båten

Här är den. BÅTEN. Den var lite mindre än man kan tro. Men rätt tuff. Som båt, inte på nån annan skala, men som båt. Slängde ur mig att det vore roligare att testa att segla på riktigt. Och fick veta att de behövde två nya besättningsmän för den sista rutten via Nice och hem. Bara att mönstra på! Hade ju varit SÅ skönt att bara göra. Ringa nån chef på en knastrig telefonlinje och skrika nåt om lite ändrade planer bara och ringer om två å en halv vecka då vi är framme i Nice och hoppas det är ok, jag har ju ändå ingen vidare viktig funktion på vårt kontor... Men man är ju luthersk. Och kanske sjösjuk också, vem vet, på stora havet.

Gillar i vanliga fall inte Alexandria så värst. Trist och lite konservativt och liksom ingenstans att hänga runt och känna in bara. Men den här gången var känslan slightly bättre. Havet var snyggt och skummigt och folk såg snälla ut. Och var säkert det också. Men skönt att vara hemma också. Gonatt.

Yes!

Ibland dimper det in olika containrar (-ers?) med olika grejer till Egypten. Sen dyker grejerna upp i olika affärer där man kan handla dem. Efter nån vecka är de borta och man vet aldrig när de kan dyka upp igen. Väldigt spännande. Kan vara olika ostar - Philadelfia, Brie (riktig, inte sån konserverad som smakar unk och alltid finns), olika goda kex och kakor (Annas pepparkakor! I mars...), tyskt böd (konstigt torrt knäcke och sånt där håller-för-evigt-rågbröd), svindyra flingor och annat.

Dagens fynd - både en bra avocado (Omöjligt annars. De går från omogna till torkade utan att bli ätliga imellan) och surt godis! Blev lyckligast över avokadon, men är redan beroende av godiset. Ha-ri-bo, Ha-ri-bo!

Imorgon en sväng till Alexandria för olika möten och antagligen en koll på BÅTEN - ostindiefararen Götheborg, vars besök antagligen förberetts under ett halvår eller så. Den är här i två dagar... Ibland, men bara lite lite ibland, undrar jag lite lite hur andra människor arbetar. Bara ibland. Nu ska jag sluta undra.