Var bor jag egentligen? Märks det?

Inser att jag sällan skriver om Barcelona, Katalonien, Spanien... Antagligen för att jag så sällan har så många särskilt katalanska upplevelser i och med min underliga hemifrånjobbartillvaro. Ska försöka bättra mig. Går ut lite svagt med väder och språk - två klassiker jag behärskar (som bloggämnen, inget annat).

OK, väder först. Det verkar snackas i Sverige (på nyheterna, eller var?! Och varför?) om att det är snorvarmt i Spanien just nu. Folk ringer och skriver och frågar hur vi har det, om vi står ut. Min gissning är att det måste gälla södra Spanien, för här är det väl mellan 25 och 30 grader och känns ganska normalvarmt. För tjejen som ibland fortfarande tror att hon bor i Kairo känns det som en ganska mild sommar. Vi har dessutom AC hemma, så var lugna, vi klarar oss. Fint t o m. Har upptäckt att min trivselgräns går vid 26 grader inne. Då bryter svetten fram på överläppen och det är dags att slå på ACn. Efter en normalsval natt brukar det inträffa nån gång efter lunch. Idag började jag svettas vid tio och undrade om jag fått feber. Insåg efter en check att det var 29 grader inne. Så idag ska jag kanske inte gå ut alls, det verkar onödigt.

Och sen min språkutveckling då, den eviga, men ytterst långsamma (och långtråkiga) följetången. Även den påverkas ju gravt (och inte positivt) av mitt hemarbetarliv. Men idag har jag t ex lyckats boka hotell för helgen i Llafranc, Costa Brava, på spanska. Låter kanske inte så lurigt, och det var det väl inte hellere, men tyder i alla fall på att folk kan fatta vad jag säger och att jag klarar av att fatta vad de säger. Även formella detaljer och på telefon. Tidigare har telefonträningen begränsats till några telefonförsäljare i veckan, men det går ganska snabbt att lära sig säga "Nej tack, vi vill inte byta internetleverantör", så jag är tacksam för alla nya utmaningar. Gillar t ex när vårdcentralen ringer och har fått något om bakfoten som man faktiskt måste förklara. Har hittills inte misslyckats. Känns fint. Måste fortfarande slipa verbformerna hårt, men vaffan det kommer väl.

Det var riktig KONST

Vi skulle ha snott med oss väggen och satt in den på banken. Shepard Fairley heter han visst. Och är en legend. Så lite man vet.

All barn räddade, tack för mig

Fem månader har snart gått - ungefär lika fort som fem korta månader brukar. Antar jag. Men det har känts fort och kort. Om jag väljer att ta ut den där semesterveckan jag har på slutet, är det prick just nu en vecka och 1,5 dagar kvar innan jag ska ha avslutat påverkansstrategin, den tematiska utvecklingsplanen och webbkartläggningen och uppföljningen av konsultationen om barns utbildning i konflikter. Ja, påettungefär då. Allt ska inte vara prick klart, bara klart att överlämna till nästa som en fin stafettpinne. Men i alla fall, tid går som bekant fortare än någon människa kan tro. Alltid. Om nån missat det.

Och hur har det varit då? Att jobba på distans? Sisådär får man väl säga. Föredrar absolut att ha kollegorna omkring mig istället för på telefonlångtbort tjatavstånd. Men ja, jättelyxigt att kunna jobba fast man envisas med att bo i ett land där de pratar ett så svårt språk. Att återkomma till en gammal arbetsplats man tidigare lämnat? Jorå, helt ok, åtminstone för en lagom begränsad period. Samma intelligenta och även socialt begåvade människor, och samma viktiga, men för mig rätt utslitna, frågor att bita i. Att få jobba med helt nya saker på den gamla arbetsplatsen? Jo tack, perfekt att lägga på ett nytt och fräscht "kommunikationsfilter" på de gamla bekanta frågorna. Hanterbart, men utvecklande, jojo, fint som snus faktiskt. Och som bonus en liten kommunikationsrelaterad merit på CVn. Kanske går det faktiskt att byta bana inom banan så småningom. Vi får väl se. Nästa steg står skrivet på en stjärna väldigt långt bort.

Sönder, paj, trasigt, borta...

Det är visst en sån period nu. Först la jag ifrån mig mina bästa, skönaste (och rätt dyra faktiskt) solglasögon någonstans, troligen bland kycklingarna på Vivo Skanstull. Sen var det dags att träffa en död mus på golvet i sommarstugan. Han hade ätit ihjäl sig på min bästa skönaste morgonrock (se bild) som jag haft sedan 12-årsåldern minst. Stl 163 centilong (-lång?) om jag inte minns fel, men når fortfarande till tårna på mig. Med huva och knappar. Tusen gånger bättre än alla omlottjox som aldrig sitter skönt. Tror det får bli lappning och lagning efter tvätten, man kan inte slänga antika klenoder.

Sen var det dags för kaffekrasch. Fick en Bodum pressbryggare (6 koppar) i 20-årspresent av mina nyfunna Uppsalavänner för ja, 15 år sen blir det väl. Har använt den jämt, och skaffat mig en liten 2-koppars också, då har man allt man behöver. Den har fått bytas ut säkert tre-fyra gånger medan den stora klarat alla prövningar genom åren. Hittills. Råkade precis bara snudda den med ett glasfat och... klirr. Det var lite som att förlora nåt levande (nåväl, kanske ett marsvin). Efter 15 år. Och i morse hände exakt samma sak med den fantastiska mjölkskummaren. I'm cursed! Bodum är inte längre mina vänner. Vågar jag köpa nya, eller ska jag se det som ett tecken? Inget mera kaffe, bara örtte? Bli sydeuropé nån gång och kör bara mockabryggare? Eller, sluta försöka göra sju saker samtdigt - fokusera!?

Vad är vad?

Den här boken har jag just läst ut. Den är skriven av en gammal vit amerikan men beskriver i jag-form den jobbigt verkliga historien om en ung sudanes som flyr från inbördeskriget. De erkänner att lite fiction fått läggas till för att få rätt effekt - att lära mig om Sudan och göra mig lagom arg för att "göra något" - men man vet inte exakt var fictionsnuttarna lagts in. Lite scary eftersom man snart uppfattar det precis som verkliga livet och inget annat, men väldigt effektivt för syftet. Just det ska jag skriva nån sorts uppsats om på min kurs (där jag om nåt år ska bli mästare, master, i "communication for development"). Hur funkar det att förmedla sanningen med hjälp av sanningen och lite hittapå? Det är rätt kul att plugga när man får fundera på sånt. Och jag kan ganska mycket om Sudan nu, jämfört med förut. Inbillar jag mig.

För övrigt är det varmt och klibbigt och snart ska det badas. Vamos a la playa o-o-o-oo!

Den där filmen om tanter i stan

Det var som man kunde gissa skit. Provocerande dåligt skit till och med. Pinsamt sponsrat, toklångt, prutthumoristiskt, stereotypt skit. Och jaja, som sagt, det kunde man väl lista ut. Och jag känner mig inte som mittimålgruppen, så fine. Men jag undrar ändå vem som är målgruppen. Egentligen. Som svensk 60-70-80-talist med polarn-och-pyret-rediga värderingar måste man väl känna sig lite fjärran från de där skorna, även om man råkar va mycket glammigare än jag? Kanske är det för de små modebloggarna? Som är hälften så gamla som huvudpersonerna? Skulle inte tro det. Återstår kvinnor i mogen ålder från en helt annan plats på jorden, men som ändå inte hunnit upptäcka världen utanför shoppingkassen, prinsessmyten, prinsmyten också för den delen, ja och allt det där andra ytliga som alla kan räkna upp lika bra som jag... men finns de? Ja, tydligen. Tur det finns så mycket andra bra NY-filmer.

Förresten vet jag att det finns kloka fina människor, med lika rediga värderingar, som faktiskt gillat den. Det måste ha nåt att göra med samma magi som antagligen skulle få mig att gilla vilket försök som helst att göra en lång-Sopranos...