All barn räddade, tack för mig

Fem månader har snart gått - ungefär lika fort som fem korta månader brukar. Antar jag. Men det har känts fort och kort. Om jag väljer att ta ut den där semesterveckan jag har på slutet, är det prick just nu en vecka och 1,5 dagar kvar innan jag ska ha avslutat påverkansstrategin, den tematiska utvecklingsplanen och webbkartläggningen och uppföljningen av konsultationen om barns utbildning i konflikter. Ja, påettungefär då. Allt ska inte vara prick klart, bara klart att överlämna till nästa som en fin stafettpinne. Men i alla fall, tid går som bekant fortare än någon människa kan tro. Alltid. Om nån missat det.

Och hur har det varit då? Att jobba på distans? Sisådär får man väl säga. Föredrar absolut att ha kollegorna omkring mig istället för på telefonlångtbort tjatavstånd. Men ja, jättelyxigt att kunna jobba fast man envisas med att bo i ett land där de pratar ett så svårt språk. Att återkomma till en gammal arbetsplats man tidigare lämnat? Jorå, helt ok, åtminstone för en lagom begränsad period. Samma intelligenta och även socialt begåvade människor, och samma viktiga, men för mig rätt utslitna, frågor att bita i. Att få jobba med helt nya saker på den gamla arbetsplatsen? Jo tack, perfekt att lägga på ett nytt och fräscht "kommunikationsfilter" på de gamla bekanta frågorna. Hanterbart, men utvecklande, jojo, fint som snus faktiskt. Och som bonus en liten kommunikationsrelaterad merit på CVn. Kanske går det faktiskt att byta bana inom banan så småningom. Vi får väl se. Nästa steg står skrivet på en stjärna väldigt långt bort.