Den där filmen om tanter i stan

Det var som man kunde gissa skit. Provocerande dåligt skit till och med. Pinsamt sponsrat, toklångt, prutthumoristiskt, stereotypt skit. Och jaja, som sagt, det kunde man väl lista ut. Och jag känner mig inte som mittimålgruppen, så fine. Men jag undrar ändå vem som är målgruppen. Egentligen. Som svensk 60-70-80-talist med polarn-och-pyret-rediga värderingar måste man väl känna sig lite fjärran från de där skorna, även om man råkar va mycket glammigare än jag? Kanske är det för de små modebloggarna? Som är hälften så gamla som huvudpersonerna? Skulle inte tro det. Återstår kvinnor i mogen ålder från en helt annan plats på jorden, men som ändå inte hunnit upptäcka världen utanför shoppingkassen, prinsessmyten, prinsmyten också för den delen, ja och allt det där andra ytliga som alla kan räkna upp lika bra som jag... men finns de? Ja, tydligen. Tur det finns så mycket andra bra NY-filmer.

Förresten vet jag att det finns kloka fina människor, med lika rediga värderingar, som faktiskt gillat den. Det måste ha nåt att göra med samma magi som antagligen skulle få mig att gilla vilket försök som helst att göra en lång-Sopranos...