Offentlig avbön

Måste bara klargöra en grej. Skulle skicka iväg de där tackkorten som legat och väntat i sin to-do-hög alldeles för länge. Fattades bara frimärken. Närmaste tobaksaffären (bara där man kan köpa frimärken, förutom på posten) hade slut på såna som räcker hela vägen till Sverige. Försökte komma in på nästa ställe, men trappan var inte barnvagnsvänlig. Försökte på näst-nästa ställe. Där hade de bara julfrimärken sa de, gick det bra? Jovisst sa jag och insåg för sent vad jag höll i handen.

Så. Alltså. Det är inget försök att kliva i en ny, vacker och romantisk mödraroll så här lagom till jul. Nej. Det är bara enda sättet att få posten att transportera era kort. Så nu vet ni det. Tro inget annat.

Glöm inte sittbältet

Har precis börjat ta spanskalektioner igen. En gång i veckan a 1,5h. Inte mycket men tillräckligt för att fräscha upp det lilla som en gång fanns. Jag pratar nu nån sorts knackig rinkebyspanska och kan klara enklare konversationer med välvilliga människor som är beredda att klura lite på vad jag menar och att prata lite långsammare än vanligt spanskt formel 1-tempo. Det känns ändå ok med tanke på hur det senaste året sett ut.

Det känns ännu bättre när jag tänker på att spaniorer i allmänhet inte kan så mycket mer än spanska (och katalaner inte så mycket mer än spanska och katalanska). När jag åker den i övrigt väldigt fräscha och handikapp-/barnvagnsanpassade bussen ner till stranden kan jag läsa minst två sköna budskap på engelska. Vid platsen för barnvagnar/rullstolar står det; "sit belt recommended" och ovanför dörren; "the audible signal indicates movement of the disabled ramp". Kan inte SL också börja stava lite fel, det vore charmigare så på nåt sätt.

Det är roligt med språk, särskilt när andra gör fel. Till exempel när min kära bror (som kämpar med franska) två gånger säger tack, det verkar jättekul, men jag vill inte istället för jag kan inte när han blev bjuden på fest med nya franska vänner. Visst var det lite roligare än när jag själv i början, av nån sorts automatik, alltid sa ja till allt, särskilt sånt jag inte riktigt förstod. Si si, och ett leende för säkerhets skull liksom. Till exempel i grönsaksaffären där jag hade tagit ett paket körsbärstomater och skulle betala. Kassörskan pekar på en annan sorts körsbärstomater och frågar om jag sett att av den sorten får man två paket för en euro och den jag tagit kostade en euro per paket (lika stora). Si si, säger jag (med ett självsäkert leende) och pekar på de dyra tomaterna. Så du vill hellre ha dem? Si si! Och så vidare...

När de river sina hus här...

...är de inte lika petiga med att flytta ut och t ex ta med sig prylarna i köket.

54

Det nya livet är faktiskt inte så nytt alla gånger (på ett bra sätt). Men förutsättningarna lite annorlunda kanske. Ska försöka beskriva vad jag menar med ett exempel.

I helgen kom det ett nytt spel in i vårt hem. Tänker inte göra reklam för det stora fetrika företaget, men det är det där där man står på en platta och låtsas träna och som blivit poppis för att man i alla fall inte sitter i soffan och blir tjockare för varje liv man dödar med sin joystick. Eller nåt. För så mycket mer 'fit' blir man nog inte... eller möjligtvis av utmaningen (så man börjar träna på riktigt, i den verkliga världen, också). Den lilla jäveln mäter nämligen ens vikt, BMI, balans etc och i kombination med ens verkliga ålder räknas det ut till en virtuell 'fitness-ålder' som sedan ska sänkas är det meningen (om den nu inte råkar vara perfekt från början). Jag är i verkligheten 35 numera, tro det eller ej. Och maskinen hade mage att påstå att min fitness-ålder är... 54 år. Femtiofyra. Femma fyra. Jotack. Och det trots att min BMI ansågs vara 'idealisk' (två månader efter lilla O - johorå! alltid något. 14 av de 18 extrakilona har trillat av säger vågen).

Alltså, inte för att jag lägger alltför stor vikt vid vad ett sketet spel påstår om mig, men någon liten sanning ligger det väl i att jag inte är i prick samma form som för t ex ett år sedan, eller för att inte tala om för några fler år sedan. Helt enkelt - idag får jag lätt träningsvärk av en långpromenad, blir andfådd av en trappa och får ont i ryggen av att lyfta en bebis ner och upp ur sängen. Men nu jävlar kan jag röra mig igen, och förr eller senare kan jag antagligen komma iväg hemifrån tillräckligt länge för att göra det också då och då. Snart är jag nere på 45 fitness-år, det är ett löfte.

För övrigt var jag en stjärna på backhoppning sa spelet, det kunde man inte tro.

Hemma igen

Åter i stan efter ett värdigt mottagande på flygplatsen. Välkommen hem el piloto!

O

Stannar i bubblan lite till men kommer tillfälligt ut ur tystnaden. För att presentera lilla O, el piloto, själva den lilla lilla stora anledningen till tystnad, tröghet, paus etc. Men hur ska man kunna skriva om det innan man greppat det? Och hur ska man kunna och vilja ta sig tid när någon - väldigt liten och len människa - ständigt ligger och snusar mot ens hals (alternativt behöver bytas bajsblöja eller torkas kräks... allt lika fascinerande i början)... Återkommer.

Lite trögt

Det händer inte så mycket här just nu, som nån kanske märkt. Så är det och så får det kanske vara ett tag. Vi är i alla fall i ett höstfint Stockholm ett par månader eller så. Lite otåliga och rastlösa, jotack, men helt ok ändå och mer om det när allt är i sin ordning.

Toa eller inte toa

Häromdagen var vi inne på det här fina sjukhuset. Det är dit vi ska om något skulle hända oss - närmaste tiden eller senare. Det är utnämnt till världsarv och alltså jättecoolt och dessutom nästan granne till oss. Det största modernistiska byggnadsprojektet i stan säger de, och då snackar vi alltså samma område som Sagrada familia... Vet inte vad som är "störst" - en jättehög kyrka som byggts i snart 130 år, eller ett galet sjukhus som täcker nio kvarter?

Nu har man precis byggt till sjukhuset med en sprillans ny del. Det var där vi var. Den var jätte-hi tech, man behövde inte ens fundera på om man var på väg på toa eller inte:

I brist på Beijing

...dög det bra med en söndagseftermiddag vid vår egen OS-bassäng. 15 år senare. Lite medtagen, men ganska Riefenstahl-cool ändå.

Klockan 13.30 den 5 augusti 2008

Fast det gjorde ju ingenting. I Barcelona är det sommar minst en månad till. Nu ska jag se fram emot en skön höstig höst i Stockholm. Men först lite ljuspunderi och bad och svett och... ja, en del plugg var det visst tänkt också. Förtränger det så länge.

Klockan 07.45 den 5 augusti 2008

Så kan det gå när man hoppas på lite svensk sommar under en blixtvisit...

Var bor jag egentligen? Märks det?

Inser att jag sällan skriver om Barcelona, Katalonien, Spanien... Antagligen för att jag så sällan har så många särskilt katalanska upplevelser i och med min underliga hemifrånjobbartillvaro. Ska försöka bättra mig. Går ut lite svagt med väder och språk - två klassiker jag behärskar (som bloggämnen, inget annat).

OK, väder först. Det verkar snackas i Sverige (på nyheterna, eller var?! Och varför?) om att det är snorvarmt i Spanien just nu. Folk ringer och skriver och frågar hur vi har det, om vi står ut. Min gissning är att det måste gälla södra Spanien, för här är det väl mellan 25 och 30 grader och känns ganska normalvarmt. För tjejen som ibland fortfarande tror att hon bor i Kairo känns det som en ganska mild sommar. Vi har dessutom AC hemma, så var lugna, vi klarar oss. Fint t o m. Har upptäckt att min trivselgräns går vid 26 grader inne. Då bryter svetten fram på överläppen och det är dags att slå på ACn. Efter en normalsval natt brukar det inträffa nån gång efter lunch. Idag började jag svettas vid tio och undrade om jag fått feber. Insåg efter en check att det var 29 grader inne. Så idag ska jag kanske inte gå ut alls, det verkar onödigt.

Och sen min språkutveckling då, den eviga, men ytterst långsamma (och långtråkiga) följetången. Även den påverkas ju gravt (och inte positivt) av mitt hemarbetarliv. Men idag har jag t ex lyckats boka hotell för helgen i Llafranc, Costa Brava, på spanska. Låter kanske inte så lurigt, och det var det väl inte hellere, men tyder i alla fall på att folk kan fatta vad jag säger och att jag klarar av att fatta vad de säger. Även formella detaljer och på telefon. Tidigare har telefonträningen begränsats till några telefonförsäljare i veckan, men det går ganska snabbt att lära sig säga "Nej tack, vi vill inte byta internetleverantör", så jag är tacksam för alla nya utmaningar. Gillar t ex när vårdcentralen ringer och har fått något om bakfoten som man faktiskt måste förklara. Har hittills inte misslyckats. Känns fint. Måste fortfarande slipa verbformerna hårt, men vaffan det kommer väl.

Det var riktig KONST

Vi skulle ha snott med oss väggen och satt in den på banken. Shepard Fairley heter han visst. Och är en legend. Så lite man vet.

All barn räddade, tack för mig

Fem månader har snart gått - ungefär lika fort som fem korta månader brukar. Antar jag. Men det har känts fort och kort. Om jag väljer att ta ut den där semesterveckan jag har på slutet, är det prick just nu en vecka och 1,5 dagar kvar innan jag ska ha avslutat påverkansstrategin, den tematiska utvecklingsplanen och webbkartläggningen och uppföljningen av konsultationen om barns utbildning i konflikter. Ja, påettungefär då. Allt ska inte vara prick klart, bara klart att överlämna till nästa som en fin stafettpinne. Men i alla fall, tid går som bekant fortare än någon människa kan tro. Alltid. Om nån missat det.

Och hur har det varit då? Att jobba på distans? Sisådär får man väl säga. Föredrar absolut att ha kollegorna omkring mig istället för på telefonlångtbort tjatavstånd. Men ja, jättelyxigt att kunna jobba fast man envisas med att bo i ett land där de pratar ett så svårt språk. Att återkomma till en gammal arbetsplats man tidigare lämnat? Jorå, helt ok, åtminstone för en lagom begränsad period. Samma intelligenta och även socialt begåvade människor, och samma viktiga, men för mig rätt utslitna, frågor att bita i. Att få jobba med helt nya saker på den gamla arbetsplatsen? Jo tack, perfekt att lägga på ett nytt och fräscht "kommunikationsfilter" på de gamla bekanta frågorna. Hanterbart, men utvecklande, jojo, fint som snus faktiskt. Och som bonus en liten kommunikationsrelaterad merit på CVn. Kanske går det faktiskt att byta bana inom banan så småningom. Vi får väl se. Nästa steg står skrivet på en stjärna väldigt långt bort.

Sönder, paj, trasigt, borta...

Det är visst en sån period nu. Först la jag ifrån mig mina bästa, skönaste (och rätt dyra faktiskt) solglasögon någonstans, troligen bland kycklingarna på Vivo Skanstull. Sen var det dags att träffa en död mus på golvet i sommarstugan. Han hade ätit ihjäl sig på min bästa skönaste morgonrock (se bild) som jag haft sedan 12-årsåldern minst. Stl 163 centilong (-lång?) om jag inte minns fel, men når fortfarande till tårna på mig. Med huva och knappar. Tusen gånger bättre än alla omlottjox som aldrig sitter skönt. Tror det får bli lappning och lagning efter tvätten, man kan inte slänga antika klenoder.

Sen var det dags för kaffekrasch. Fick en Bodum pressbryggare (6 koppar) i 20-årspresent av mina nyfunna Uppsalavänner för ja, 15 år sen blir det väl. Har använt den jämt, och skaffat mig en liten 2-koppars också, då har man allt man behöver. Den har fått bytas ut säkert tre-fyra gånger medan den stora klarat alla prövningar genom åren. Hittills. Råkade precis bara snudda den med ett glasfat och... klirr. Det var lite som att förlora nåt levande (nåväl, kanske ett marsvin). Efter 15 år. Och i morse hände exakt samma sak med den fantastiska mjölkskummaren. I'm cursed! Bodum är inte längre mina vänner. Vågar jag köpa nya, eller ska jag se det som ett tecken? Inget mera kaffe, bara örtte? Bli sydeuropé nån gång och kör bara mockabryggare? Eller, sluta försöka göra sju saker samtdigt - fokusera!?

Vad är vad?

Den här boken har jag just läst ut. Den är skriven av en gammal vit amerikan men beskriver i jag-form den jobbigt verkliga historien om en ung sudanes som flyr från inbördeskriget. De erkänner att lite fiction fått läggas till för att få rätt effekt - att lära mig om Sudan och göra mig lagom arg för att "göra något" - men man vet inte exakt var fictionsnuttarna lagts in. Lite scary eftersom man snart uppfattar det precis som verkliga livet och inget annat, men väldigt effektivt för syftet. Just det ska jag skriva nån sorts uppsats om på min kurs (där jag om nåt år ska bli mästare, master, i "communication for development"). Hur funkar det att förmedla sanningen med hjälp av sanningen och lite hittapå? Det är rätt kul att plugga när man får fundera på sånt. Och jag kan ganska mycket om Sudan nu, jämfört med förut. Inbillar jag mig.

För övrigt är det varmt och klibbigt och snart ska det badas. Vamos a la playa o-o-o-oo!

Den där filmen om tanter i stan

Det var som man kunde gissa skit. Provocerande dåligt skit till och med. Pinsamt sponsrat, toklångt, prutthumoristiskt, stereotypt skit. Och jaja, som sagt, det kunde man väl lista ut. Och jag känner mig inte som mittimålgruppen, så fine. Men jag undrar ändå vem som är målgruppen. Egentligen. Som svensk 60-70-80-talist med polarn-och-pyret-rediga värderingar måste man väl känna sig lite fjärran från de där skorna, även om man råkar va mycket glammigare än jag? Kanske är det för de små modebloggarna? Som är hälften så gamla som huvudpersonerna? Skulle inte tro det. Återstår kvinnor i mogen ålder från en helt annan plats på jorden, men som ändå inte hunnit upptäcka världen utanför shoppingkassen, prinsessmyten, prinsmyten också för den delen, ja och allt det där andra ytliga som alla kan räkna upp lika bra som jag... men finns de? Ja, tydligen. Tur det finns så mycket andra bra NY-filmer.

Förresten vet jag att det finns kloka fina människor, med lika rediga värderingar, som faktiskt gillat den. Det måste ha nåt att göra med samma magi som antagligen skulle få mig att gilla vilket försök som helst att göra en lång-Sopranos...

Campeones

Det är praktiskt att känna sig hemma på flera ställen. När inte Vi1 tog oss så långt kunde Vi2 istället gå hela vägen och vinna! Grattis till oss och till dom. Efter 44 års väntan är till och med (i alla fall en del av) katalanerna glada över att vara spaniorer för en dag.

Eftersom jag kom direkt från Sverige med en försenad flight och två tunga resväskor var det taxi som gällde efter att ha sett matchen på en trottoarbar. Fel kväll att leta taxi så klart, men till slut fick jag åka med killen som förklarade att han inte var intresserad av fotboll, eftersom han var anarkist och inte trodde på auktoriteter, varken kungar, gudar eller stater - alltså är landslag också ointressanta, så det så. Efter en stund, efter att ha klargjort flera gånger att Catalunya no es España ("fast det är ett skämt"...), kröp det fram att han nog ändå mest jobbade för att han behövde pengar... Själv var jag mest stolt över att vi överhuvud taget förde ett samtal och att jag förstod ungefär hälften av det han sa.

Same same

Det är lite töntigt att raljera över hantverkare, jag vet. Men det är ju också ett speciellt släkte. Faktiskt. Även här visar det sig. Lite samma som hemma - de börjar t ex tidigare än de flesta andra. Vaknade i morse av en slagborr i örat. När de väl kunde vara säkra på att alla i huset vaknat, gick det två timmar innan nästa borrattack. Kanske lunchpaus? Nej, måste varit frukost, det här är ändå Spanien. Hit skulle de komma 11.30, men lite oväntat ringer det på dörren redan kl 11. Jag som jobbar från köksbordet hade inte hunnit tänka tanken varken på att klä på mig något annat än morgonrock, eller städa undan äggskalen efter frukosten, så de fick vänta en panikminut utanför dörren. Det hade de råd med. De var tre stycken. Det enda jag visste innan var att de skulle fixa något på balkongen som inte var i sin ordning. Det visade sig att de skulle borra sex stycken hål och skruva i lika många skruvar i hålen. De var tre stycken, och det tog en bra stund. Hej och hå. Byggbranchen sägs ha varit motorn i det enorma ekonomiska lyftet här de senaste åren. Man undrar lite. Bubbla, bubbla, bubbla... Senaste året har visst lägenhetspriserna i Barcelona sjunkit med 10%. Det pyyyser...

Finally!

Grattis Barack Hussein Obama. Det var väl på tiden att det blev en persons ansvar att bråka med McCain. Nån mer än jag som slutat läsa när rubrikerna innehållit orden primärval, Clinton eller Obama? Fram till nu då. Det är ju nu det börjar. Det som spelar nån roll.

Och ja, jag vet att Clinton inte erkänt sig slagen än, men det är hon väl ändå va, va, va...

En tisdag i juni - kepsen är borta

Även på min präktiga arbetsplats finns det folk med humor. När värmen kommer då spritter det till.

--------------

Från: Yyyy Yyyyyyyy
Skickat: ti 2008-06-03 10:00
Till: Xxxxx X Xxxxxx; Reception; Internationella Programmet

Ämne: SV: Min keps är borta!

Jag tyckte jag såg avgående fru ordförande smita ut genom bakdörren efter årsmötet iklädd Xxxxxs keps, barnkonventionen under armen och en Rädda Barnen-bössa i högsta hugg.

Kan vara värt att kolla upp.

--------------
Från: Nnnnnn Nnnnnnn
Skickat: ti 2008-06-03 10:00
Till: Xxxxx X Xxxxxx; Reception; Internationella Programmet
Ämne: SV: Min keps är borta!

Hej Xxxxx!

Den kanske sitter på huve't!? Har du tittat under armen!?

med varma hälsningar

Nnnnnnn
-----------
Från: Xxxxx X Xxxxxx
Skickat: ti 2008-06-03 09:52
Till: Reception; Internationella Programmet
Ämne: Min keps är borta!

I går försvann min RB-keps efter lunch. Den var beige med logo på. Fattar inte vart den tog vägen. Något tips?

Xxxxx X
Internationella programmet

Glöm aldrig Arla-haren

Det finns humor som åldras lite knackigt. Det mesta som är roligt idag är tråkigt om fem år. Så finns det humor som (känns det som) aldrig dör. Som kanske åldras, men som åtminstone är lika bra, och kanske t o m förädlas. Om man råkar tillhöra mittiprick-målgruppen. Max Andersson är underbar. Och Arlaharen är fortfarande sjukt kul. Tycker jag. I alla fall. Jag tycker ju också om mjölk. Både varm och kall och med semla, hallon eller kaffe.

Varför är det förresten så ont om hallon i Katalonien? Lyx-Farao börjar snart tröttna(!) på jordgubbar.

(Hoppas Max tycker det är ok att jag lånar hans hare. Annars får han säga till.)

Appropå Beirut

...och Jag tror det när jag ser det (nedan), M är klok igen.

Dagens prognos - som vanligt

Inte för att jag själv tycker att det är särskilt jobbigt eller så. Skugga är underskattat bara det är ok varmt. Men för dem som av nån anledning skulle gå omkring med nån sorts avundsjuka. Det har varit så här i tre veckor snart. Mulet, grått, regnigt. Men ok varmt dårå.

Och så New York då

Vi gjorde det mesta man ska och tusen saker till. Det var toppen. Vädret var som om vi hittat på det själva. Alla träd blommade och doftade, folk gifte sig och minglade och lunchade och solade i parkerna. Vi borde aldrig ha gett oss på projektet Empire state building, men det gjorde vi. (Tusen timmars kö och när vi kom upp hade det blivit dimma. Scam, scam, scam!) Jag köpte till slut en ny kamera (Det var nära ögat. Alla som säljer kameror verkar vara judar, och de tar visst ledigt prick hela just den veckan vi var där för nåt som på engelska heter "passover" och verkar religiöst och viktigt. Hittade till slut en sekulariserad och proppfull butik - tack Gud!) och blev väldigt glad. Bilder finns här. Tyvärr inte från den coolaste utställningen med kinesen på Guggenheim: Cai Guo-Qiang. Gjorde ett försök att smygfota de nio låtsasexploderande bilarna, men fick bassning.

Min brorsa Röd

Och inte nog med att han kan göra barn, min förträfflige bror. Han kan göra musik också. "Världens vanligaste man" är inte så vanlig ändå. Han är en superbrolla. Lyssna!

Hej och välkommen!

Tiden flyger och grejer händer. Först och störst hittills: Pluttens landning på jorden. Jag har blivit faster. Fått en brorson. Ojojoj. Och en bedårande sådan så klart, fattas väl annat. Hade sån tur att jag var i stan när han kom, så jag har fått hålla de små fingrarna och trösta och leka trygg fastertant. Lite läskigt och väldigt fint.

Beirut i brand

En av mina favoritstäder i världen, Beirut, är återigen på väg att trilla in i något som kanske blir ett nytt inbördeskrig, kanske något annat. Det är sorgligt, ruskigt och - vill jag tro - onödigt. Min kloka vän M skriver om senaste veckans skit.

Uppdatering 21 maj: Än finns det visst hopp. Men jag tror det när jag ser det.

Världens läskigaste skylt

Jag har aldrig lidit av hisskräck förr, men nu vettef-n. Jag ska i alla fall aldrig åka hiss med en soptunna, det verkar sjukt farligt.

April update

Hohoj, så skönt trodde jag väl aldrig det skulle vara att få ordning på gamla datorskrället. Har alltså fått till det sista jävligt kruxiga kruxet och är alltså tillbaka hos min gamla stentunga, fula, men trogna PC-trotjänare efter tre månader drygt av lånad snyggslimmad Mac (som iofs en gång blivit kasserad pga en massa ålderskrämpor. kan ha med saken att göra). Känns härligt att vara hemma igen helt enkelt. Mest att ha en egen datamaskin gissar jag.

Idag är det april, så in i bängen (bängen...? är inte det polisen?). Prick nu lyser solen, men nyss (och större delen av dagen, med korta avbrott för strålande sol) var det åska, hagel och ösregn på tvären. Härligt i vattenbristens Katalonien, men fick rädda det nya lilla citronträdet och hans kompisar solrosen och örtkryddorna in till ett skyddat hörn av balkongen. Lite klyschigt kanske att ha citronträd på balkongen i Spanien... Men nej, det är ju perfekt. Luktar gott, ser snyggt ut, verkar ganska lättskött så här långt. Lite som jag själv faktiskt.

Om det inte vore för alla stackars soltörstande skandinaver i stan, skulle det gärna få regna en vecka i streck nu. På lördag gör vi som prick alla andra (i alla fall de svenskar som inte åker på den årliga vårturen till Barcelona) och drar till New York. Ännu mer att jubla över, ojoj, vad livet verkar bra när man tänker på saken.

Veckans antropologiska erfarenhet

Jag har börjat simma. Det tror jag man får säga när man gjort det två gånger och har planer på att göra det igen, eller?

Jag har gått till den lokala simhallen i området. Den är inte helt nybyggd och inte så stor. Men nära och ganska billig. Och faktiskt lite exotisk. Jag fattar inte allt helt enkelt. Till exempel är alla skyltar och alla prislistor och alla... ja allt, på katalanska. Så jag chansar lite när jag väljer en dörr och hoppas att den ska leda till bassängen och inte till herrarnas omklädningsrum. Oftast går det bra. Men en del osäkerhet leder det till ändå. Som till exempel det där med baddräkt. Alla kvinnor utom jag har nämligen baddräkt. Och jag är alltså inte naken utan har bikini. Jag har inte ägt någon baddräkt på tio år och tycker att det går utmärkt att simma med bar mage. Men jag är lite orolig att det är förbjudet eller nåt i det här trots allt ganska katolska landet. Min alternativa teori är att simning helt enkelt är mer hard core och på allvar här. Man simmar inte bara lite så där för skojs skull och för gott samvete som svenskar gör. Man simtränar. Man kan välja mellan tre banor i bassängen: nybörjare, långsam och snabb. Jag är rätt haj på att simma, men hamnar i långsamma banan. Alla andra crawlar nämligen. Det är tydligen det som gäller (en del i långsamma banan crawlar också, men jag simmar om dem. Alla är inte proffs ändå). De enda andra jag sett simma bröstsim är nybörjare, gamla tanter och en arabisk invandrare. Han hade förresten inte heller simglasögon. Det har alla andra. Och mössa. Det måste man visserligen har jag lärt mig. Och hår i bassängen är ju äckligt, så varför inte? Men i alla fall tog det liksom ett tag att samla ihop alla attiraljer man måste ha för att gå och simma här. Mössa, simglasögon och de lika obligatoriska tofflorna (obligatoriska även i duschen). Och ändå måste man gå och vara nervös för bikiniförbud... Men det är verkligen ingen annan som har det. Vad ska man tro?

Sen är det den där fina spanska vanan att hälsa på alla i alla lägen, även på alla i omklädningsrummet, när man går in och ut. Jag blir generad och hälsar bara tillbaka när andra gör det, men egentligen är det ju väldigt sympatiskt, bara ovant. Jaha, hej då okända tanten ska du gå nu. Ja, vi har ju sett varandras kroppar i lysrörsljus, så vi känner ju varandra nu. Adeo, adeo.

Förresten känner man sig lite proffsigare när man simmar med glasögon. Man kan ju till och med ta ett och annat simtag under vatten. Tufft.

Havsmat

Såna här musslor är populära här. De finns i alla prisklasser upp till skitdyra, och jag har vissserligen bara smakat mellanklassen. Men jag kan inte hjälpa att jag - som annars älskar alla andra varelser från havet som går att äta - tycker de smakar unket och ser ut som snor. Men om nån vill bjuda mig på fin-snormussla nån dag är jag så klart up for a second chance.

En lång och avskräckande berättelse ur vardagen

I morse ringde klockan 04.15. Fem minuter senare stapplade jag upp i mörkret och hälsade yrt på min nattjobbande (och därför nattvakna när han är ledig) bror som pluggade franska vid köksbordet. Ytterligare tio minuter senare satt jag i baksätet på en Taxi på väg mot Cityterminalen. Inga tunnelbanor har börjat gå. 220 spänn. Flygbuss till Skavsta. 1,5 timmar och 150 spänn. Hela tiden fara för livet. Men vackert. Har varit i Sverige två gånger under 2008 - vintern utan vinter - och båda gångerna fått snöfall som enda tröst för okristligt tidiga flyg hemåt. Men snöslask och morgontrött chaufför kunde varit en bättre kombo. Jag använde bälte för första gången i en buss.

Kö bakom en familj med skidfodral och annat skoj. Incheckning och ingen sa sågot om att mina två handbagage borde varit ett och lite mindre. Säkerhetskontroll. Fick slänga vattenflaskan och packa upp både datorn och dvd:n ur väskan. Och det är ju som vanligt (förutom att jag oftast inte bär omkring på dvd-spelare annars). Vänta i kön till boarding. Alla trängs och vill komma först eftersom det är onumrerat. Tonåringar pratar så högt ibland fast det är morgon. Käkar en macka, men saknar mitt vatten. Borde köpt nytt men var för snål. Boardar och får en gångplats - hurra. Sitter. Sitter. Läser hela tidningen. Reklam i högtalarna. Ryanair har ett eget fantastiskt telefonkort. Det går en timme. Sen får vi gå av igen. Planet har något fel. In igen till terminalen. Äter en till macka. Kostar på mig te och en apelsin också. 25 kr - ett kap. Sen en tidning, en bok och svensk Läkerol i fyrpack. 170 spänn var det värt. Står sen i kön igen. Alla trängs. Jag med. De ska f-n inte komma och smyga sig in från sidan. Ut i kylan och in i planet. Igen. Tar en sned bild på snöyran på vägen.
Får en gångplats igen (kanske bara jag som vill ha?). Lyfter 2 timmar och 15 minuter försenade. Flyger, somnar och får ont i huvudet. Äter en pizzaslice. Mer reklam. Man kan ta en lott och bli miljonär - idag! Tackar gud för öronproppar. Landar. Främre dörren saknar trappa. Väntar. Det är kokhett. Inget konstigt förstås, vi är i Spanien, det är säkert 12 grader ute. Ont i huvudet. Äntligen en toa...-kö. Köper bussbiljett. 12 Euro. Försöker köpa en läsk, men automaten är trasig, det får bli vatten. Behöver blodsocker, håller på att svimma av hunger.

Väntar på bagage. Väntar på bagage... Byter simkort i mobilen. Väntar på bagage. Får väskan. Den är hel. Trängs vid bussen. 1,5 h till Barcelona. Kommer missa mitt seminarium som börjar klockan två. Skit. Lyssnar på snäll musik och försöker tänka snälla tankar. Men är så hungrig, hungrig, hungrig. När vi kommer fram och jag ska ta mina väskor har de vält eller slitits ut och ramlat på marken. Jag tänker dator och dvd i spillror, men orkar inte bli väldigt arg och bråka. Tar en taxi hem - 4 Euro - och får skäll för att jag inte har jämna pengar. Orkar inte bråka, men blir arg. Dumma gubbe, jag kommer från en flygbuss. Det betyder att jag kommer från ett annat land och just har tagit ut nya pengar. Dumma gubbe. Hört talas om kortbetalning?!

Tack för utrymmet. Nu känns det mycket bättre. Ska sova en stund så kanske huvudvärken ger med sig också. Kontentan är väl annars att jag antingen ska sluta resa helt (nu får Sverige komma till Muhamed!) eller åtmionstone dumpa Ryanair.

El dia de skott

Så sällan som den infaller och så sällan som man kommer ihåg den, så vore det väl skam att inte skriva ett inlägg just idag. Inte för att det har hänt nåt särskilt eller att jag förtfarande läst på tillräckligt för att skriva om spanska valet. Utan bara för att det är en ganska bra dag, trots att jag har snor i varje vrå och vindling i huvudet. Har tillbringat den på balkongen med en pluggbok och andra trevliga eller nödvändiga tillbehör för förkylda snormaskiner. Det har alltså äntligen börjat bli lite varmare igen. På tiden kan man tycka.

Har också försökt vårda den lilla stackaren till persiljeplanta som är mitt första hopp på vägen till att bli trädgårdsmästare på vår balkong. Äntligen bor jag ju i ett land som både är varmt nog och där det inte är så mycket tungmetaller i luften att man inte vill utsätta något levande för ett liv konstant utomhus. Men det har börjat sådär kan man säga. Den lilla stackaren hade med sig bladlöss från affären. Och eftersom jag tänkte äta upp den vartefter vill jag ju inte förgifta dem bara sådär, då dör man ju kanske själv om 50 år. Så nu har jag spolat den i iskallt vatten. Det hjälpte inte. Och ägnat halva eftermiddagen åt att manuellt avlägsna, knipsa ihjäl och mosa dem, en efter en. Om inte det hjälper... köper jag väl en ny antar jag. Funderar också på ett citronträd i en kruka. Eller är det för pretto? Nåt stort som skuggar vore nog bra i alla fall.

Pianot

Kanske blir det här en följetång. Och i så fall kan det bli precis hur bra eller dåligt eller rafflande som helst.

Det verkar som att det flyttade in en pianist i lägenheten ovanför oss i helgen. Senaste dagarna har det i alla fall spelats minst ett tretimmarspass om dagen. Det är ju nästan alltid vackert med piano, om den som spelar är någorlunda habil (det verkar han/hon vara). Men varje dag? Ska bli intressant att se hur det utvecklar sig. Blir det som en osynlig vän och välkommet inslag i vardagen, eller blir det desperat panik och öronproppar och Ska man aldrig kunna få jobba ifred i det här j-a landet?!! eller något helt annat?

Andorra

Det finns lite vinter även här nere i söder. Vi stack till Andorra i helgen och drog några åk på Pyreneerna. Det var kanske inte toppklass eller alperna, men jag var helnöjd. Sist jag åkte var för tre år sen. En dag. I Romme Alpin (just det, Borlänge). I snöstorm. Och innan dess var det väl ungefär tusen år till. Här var det istället soligt och varmt (nästan väl varmt för min nya fina jacka. Gjorde ett kap på rean förra veckan). Ganska långa backar och helt ok hyrgrejer. Förutom att de villigt erkände att slipning av stålkanter inte var något de sysslade med. Nej, det här är en uthyrningsaffär, vi har ingen verkstad, var beskedet jag fick när jag klagade på att det inte bet. Jaha... Men har ni kanske en fil bara (så kan jag fixa det själv)? Nähä, inte det heller. Nåja, vad kan man begära. Andorra är pyttelitet. De kanske måste åka utomlands för att slipa skidorna. Fatta vad jobbigt.

Konstigt land för övrigt. Typ inga skatter alls (får läsa på lite där) och bara turister som kommer och shoppar över dagen och sen drar hem. Skumt liv att bo där i ett sånt där grått stenhus som nästan smälter ihop med bergen själva, och jobba i en spritaffär (eller skiduthyrning) hela livet. Kanske går man mycket på tur och filosoferar och blir rätt harmonisk ändå til slut...

Jag fick i alla fall med mig både lite harmoni, rätt mycket träningsvärk och en partiell puckobränna i ansiktet. Glömde smörja ena kinden och pannan med solkräm.

Konst

Kollade just pa Filmkronikan. Ernst Billgren var gast och pratade om konst och film. Jag fick bland annat veta att det forra aret var fler manniskor i Sverige som gick pa konstmuseum an som gick pa fotboll. Tufft.

Datamaskiner och lite jobb

Det kommer tillbaka. Flytet. Antar jag. Men for tillfallet hindras jag lite av ett trist tangentbord som inte vill skriva vissa tecken, och ibland inte heller mellanslag. Det blir sa jobbigt att lasa da. Maste laga min egen gamla datamaskin sa det blir nagon ordning. Den har fatt ett nytt operativsystem, men drivrutinerna (sana ord slanger jag mig med nu, helt avslappnat) som foljde med hade kan man saga knapphandiga instruktioner (inga), och det funkade inge vidare att folja varken intuition, erfarenhet, eller sunt fornuft... Maste ringa dataaffarn i datarymden och fraga. Sen ses vi igen.

Ska borja jobba snart ocksa, sa jag har nat att skriva om. Har aterknutit kontakten med gamla kara Radda barnen, och ska radda nagra barn pa distans under varen. Kanns ovantat kul och spannande (var inte alltid superspannande nar jag valde att dra darifran efter fem ar...). Men ocksa lite som att tiden statt laskigt stilla i nagra ar. Aterkommer om detta.

Nästan en lösning

Ibland är man så nära en lösning och sen bara skiter det sig liksom.

Har i alla (jorå, prick varenda) år sedan jag var sisådär tretton undrat vad det egentligen stod på de där mintgröna och rosa tröjorna alla som var tuffa hade på högstadiet. Ja, just precis, Takano-tröjorna. Tänker faktiskt på det med jämna mellanrum. (Undrar vad det säger om mig och min förmåga att leva i nuet...) Men i alla fall igår, på min spanskakurs, lärde jag mig ett nytt ord, vars betydelse jag uppfattade som snål eller självisk ungefär. Och i ungefär två minuter trodde jag att allt var upplyst och mitt liv hade en gåta mindre att lösa. Sen insåg jag att spaniorerna inte kan stava och att det tydligen stavas tacaño...

Antar att tröjordet är nåt japanskt och att det kanske betyder hora after all, som alla trodde då -86 eller när det var. Eller som de som var mindre tuffa sa för att de tuffa skulle bli mindre tuffa... eller kanske var det sant ändå? Ja, ni fattar, det går inte att släppa riktigt.

Postkolonialt

Håller på att avsluta hemtentan. Lite av fem i tolv, fast jag hade kunnat göra den på ett par tre dagar (för en vecka sen). Men drog på det och insåg nog först igår kväll att det där med postkoloniala teorier inte var så lätt som jag trodde. Är inte helt säker än på att min "postkoloniala kritik" sitter som en smäck.

The imaginative and the creative are integral aspects of that process by which identity itself has come into being. Cultural identity does not exist outside representation. But the transformative nature of cultural identity leads directly to to the transformation of those strategies by which it is represented... etc Tack Bill Ashcroft, nu blev jag mycket klokare.

Imorgon ska jag se solen igen. Tjoho! Och förresten så verkar det som att jag knutit ihop en rätt kul jobblösning som jag kan bita i snart. Men ropar inte hej förrän nån gång i mitten av februari. Fingers crossed...

Förlåt och kompensation

Japp, nu har jag varit usel ett tag. En usel bloggare alltså. För övrigt en alldeles utmärkt och förtjusande människa om jag får säga det själv. Läste om nån väldigt ung och väldigt populär bloggtjej som gav sina bästa bloggtips någonstans. Det första var att skriva varje dag - för att göra läsarna riktigt beroende. Så där är jag körd. Ingen är antagligen särskilt beroende av Farao. Tur för mig.

Men nu ska det bli ordning och en jävla fart och massor av kompensation för gammal bloggdöd ost. Det har bara varit lite jullov, sen kraschade datorn duktigt, sen dog internet, sen betalade vi räkningen (som visst inte alls gick på autogiro), men vad hjälpte det. Och i övermorgon lämnar jag in min hemtenta, och då ska jag gå ut mycket mer och DÅ. Då kommer det, helt säkert. Inser ju att det sällan dyker upp så mycket att reflektera (offentligt) över när man sitter och läser om kommunikation och utveckling hela dagarna.

Det här är förresten utsikten från vår balkong. Åt ena hållet. Åt det andra tittar man in i en grå litauisk fasad med fuktskador och klädstreck. Också exotiskt.

Spaniorer

Började skriva det här för en vecka sen eller så efter en springtur på stranden (japp, första riktiga nyårslöftet i mitt liv!), men hade inga bilder, och var väl inte på humör eller så. Men nu så. Bilden är från första söndagen efter jul. Började med skinnjacka och ylletröja, slutade med t-shirt och barfota. Trevligt land det här.

Spaniorer är roliga. Här har de sol 80% av året, och så beter de sig ändå som skandinaver när solen kommer fram. Ut ut ut, på med solbrillorna och sitta på uteservering. Lägga sig naken på stranden är en annan favoritgrej. Också rätt skandinaviskt, men med skillnaden att den här stranden ligger mitt i stan och inte vid en hemlig insjö eller skärgårdsö...

En annan rolig grej, fast rolig på ett helt annat sätt, egentligen inte så rolig alls, är att La Vanguardia (stor etablerad dagstidning) på sin webbversion erbjuder alla Playboys senaste bilder. Vore ju effektivt att länka dit nu, men närru, det blir inget.

Läser en kursbok om kultur och utveckling just nu. Antar att jag skulle kunna använda mycket för att analysera Spanien utifrån parametrar som tradition och modernitet, konservativitet (katolicism!) och frigörelse...