Olika

Man lär sig väl oftast ganska tidigt att livet, det är nåt viktigt som är mycket värt och att dö, det är både jobbigt och dumt, för både en själv och omgivningen. Och därför har man säkerhetsbälte, är lite flygrädd och ser sig för. En del har t o m cykelhjälm fast de cyklar på en somrig grusväg utan bilar. Det är säkert prick likadant i Vietnam. Det verkar bara vara olika hur man ser på vad som utgör en fara värd att ta på allvar. I Hanoi är det vanligaste transportmedlet moped. Scooter, vespa, motorcykel, moppe, allt på två hjul med motor. Grejen är att ingen har hjälm. Och alla (nä, men väldigt många) har munskydd. Antingen den klassiska tandläkarsorten, eller en designad Hello Kitty-variant, eller bara en ball cowboyknuten schal över mun och näsa. Först tänker man oj, vad olika. Vi är rädda för att spräcka skallen, medan de mest tänker på föroreningar. Men, den verkliga insikten kom framåt kvällen, när jag insåg att nästan ingen längre hade munskydd. De är mot solbränna...

Nu har i alla fall regeringen bestämt att alla i Vietnam ska ha hjälm på moppen. Förut var det bara nödvändigt på motorvägen. Alltså var det bara bönder som hade hjälm, och vem vill framstå som bonne? Nu är det istället full hjälmkommers på Hanoi och snyggare får man leta efter. Alla har den där lilla skärmen som ger en skön brandmannakänsla, och sen alla tänkbara metallicfärger och krompynt. I like, och köpte hem en blå till K. Den får bli till sällsynt finåkning. Innandömet är som en svensk cykelhjälm i frigolit, max. Men i alla fall.

Rökning dödar

I Thailand är det liksom ingen tvekan. Undrar om det syns någon effekt i statistiken... Det lilla svenska "Rökning dödar" känns lite tamt plötsligt.

No hablo mucho español

Ljus för alla helgon och andra själar. Min själ och kropp ska ut och resa igen. Till Hanoi närmare bestämt. Sista rycket på gamla jobbet. Undrar lite vad det är för väder och vad jag ska göra på de där nästan två dagarna när jag inte jobbar. Började se fram emot det igår kväll nån gång, när jag kom på att någon faktiskt bjuder mig på en tur till Vietnam(!), trots att jag egentligen är en arbetslös stackare. Kanske sista chansen på ett tag.

Annat värt att veta (?) är att jag fört mitt första telefonsamtal på spanska. Mäkta stolt. Det lät ungefär så här:

Ring, ring! (Shit det ringer, ska jag svara, jo, det borde jag, men hur ska jag svara, och på vilket språk????)

Jag: Farao (i Spanien svarar man så klart Si, och inget annat, men det kunde ju varit nån svensk som ringde, ju!)

Hon: Hej jag heter Violeta och undrar om du har internet hemma.

Jag: Ursäkta, men jag pratar inte så mycket spanska.

Hon: Ok, förstår du om jag pratar tydligt, så här?

Jag: Om du kanske kan prata lite långsammare..?

Hon: Ok, har ni internet hemma?

Jag: Ja

Hon: Vilket bolag använder ni?

Jag: Den stora statliga jätten (fast jag sa det i ett ord, som också är ett namn)

Hon: Jag jobbar för Det här lilla företaget och vi har ett finfint erbjudande. Vilken hastighet har ni för tillfället?

Jag: Hm, det vet jag faktiskt inte. Det är min pojkvän som... (hm, kom inte på vad 'som har fixat' skulle kunna heta)

Hon: Aha, bnkjafalho ihgsöao.

Jag: Hm, nu förstår jag tyvärr inte vad du säger.

Hon: OK, lkak jgnonnivuruo?

Jag, Eh, ursäkta....

Hon: Du, när kommer din pojkvän hem tror du?

Osv.
(Och allt skedde så klart på ett språk som liknar spanska)

Det finns alltså en fördel med den här hemmafrustudenttillvaron. Man får prata med telefonförsäljare. Det kommer bli min enda kontakt med verkliga spaniorer om jag inte passar mig. Ska ägna de apalånga flygresorna enbart åt min spanska grammatikövningsbok.

IKEA

Hjort-tema på det nya matbordet. Två turer till IKEA på lika många dagar. Under spansk storhelg. Har lärt mig ett par nya saker om spansk kultur genom att gå i svensk möbelaffär. Spaniorer shoppar helst på fredag- och lördagkvällar. De verkar gilla svenska köttbullar och svensk varmkorv. Och på soffavdelningen går det omkring små killar och viskar 'transporte' (eller nåt liknande) och smyger med små lappar med mobilnummer. Exotiskt.

Vi har i alla fall monterat vårt nya bord, och imorgon kväll kommer soffan.

Nytt bo

Jag har varit tyst ett tag. Har varit i Sverige en stund, haft pappa på besök, och så blev det ett litet vakum i väntan på Underskriften. Det tog ett tag, men nu sitter den där på kontraktet. (Hoppas jag. Har själv inte skrivit en bokstav. Är liksom inte godkänd. Har ju inget spanskt jobb och inga spanska pengar på papper, så jag får bara vara medboende hemmafru. Hujedamig). Det känns som en stor utandning. Lite antiklimax nästan, för trots allt är den ganska liten och ganska dyr. Men ändå - fy fan vad skönt det är! Hur liten och dyr den än är så är det bara vi som ska bo där (inga andra och inga andras tusen kompisar och inga andras gamla äckliga disk) och dessutom är den ganska fin och helt ny.

Om man letar bo i Barcelona kan man välja mellan ett par olika kategorier. Alla är dyra om de inte ligger så långt ut att det blir i en annan stad. Men sen finns det kategorin charmiga gamla lägenheter med högt i tak och krumelurer överallt som ligger i kvarter med smala krokiga gränder och tvätten som lady-och-lufsen-hänger från balkongerna och det drar från alla fönster och dörrar och är skitkallt på vintern och skitvarmt på sommaren och man hör varenda viskning över hela kvarteret. Sen finns det vår kategori. Den man väljer om man bott charmigt ett tag och inte har råd att välja totalrenoverat i charmigt gammalt hus. Då blir det nybyggt. Vårt nya hus ser ut som om man tvättat Hammarby sjöstad lite för varmt. Vitt, ljust, kalt, stor balkong, öppet kök osv. Fast lite mindre då. En trea intryckt på 60 kvadrat blev det. Med utsikt mot världens sjukaste kyrka, Sagrada familia. Risken finns att vi drömmer mardrömmar om den inom några månader.

Fredagsutflykt

Var på äventyr i de katalanska skogarna med Klas på jakt efter det perfekta trädet. Det skulle kläs på, fotas och bli en fin reklamgrej (man säger inte annons längre väl?). Vi fick blodad tand och tänker att vi har startat ett nytt och fräsht konstprojekt. Oj vad det ska konstas framöver.

För övrigt har vi nog hittat en lägenhet också. Kanske skriver kontrakt i morgon. Men ropar så klart inte hej och så än. Och för ännumera övrigt är jag lite feberyr och synd om. Men sånt går över säger de.

Ching chang kinajävlaspråk

Förlåt alla kineser, men idag får ert språk stå som symbol för allt som är svårt. Idag är jag deprimerad. Antagligen är det så det funkar, att vissa dagar är det bara kört. Men vad f... idag fattade jag inte ett ord av vad läraren sa. Jag menar jag fattade inte vad hon förklarade, men jag fattade inte heller vad hon pratade om, alltså nada (ett bra ord att kunna; no se nada, comprendo nada, nada mas, por favor! etc...). Fick lova att köpa en extra övningsbok på hemvägen för att intala mig att det finns nån sorts chans. Jag måste plugga. Så tråkigt. SÅ tråkigt.

En annan grej om amerikaner

En tjej i min klass åker till en ny europeisk stad varje helg. Sen vi började har hon varit i München (på Oktoberfest), Prag och Paris. Nästa helg blir det London OCH Stockholm. Vet inte vad det säger eller vad jag ska tänka. Men tänker att jag måste tänka nåt. Lite så kanske man skulle gjort själv om man var 20 och på utbytesår i USA - och lite rik. Eller inte.

Hade en känsla av det det här handlar om amerikaner, och inte bara om en enda tjej. Men vad vet jag egentligen om det.

Höst?

Dagens väder. Helt ok. DN säger att det är "+11 grader, mulet och troligen regnskurar" i Stockholm idag. Hoppas det inte känns för jobbigt för er som är där. Nu ska jag gå upp på taket och läsa lite i solen.

Andra goda nyheter är att mitt flyttlass dykt upp i Stockholm. Bara en månad försenat. (I två omgångar. När bara första halvan kom blev det lite nervöst... Två dagar senare kunde jag pusta ut.) Och om ett par veckor kommer jag upp och försöker hitta plats för nästan 500 kg kläder, böcker, kastruller, mattor etc på 37 kvadrat plus ett vindsförråd som redan är fullt. Min hyresgäst får det lite trängre, men får också t ex bestick att äta med.

Taube reborn

Vet inte om det är nån mer än jag som mumlat 'hm-hm-hm-mm-mm-tango!' de där gångerna man av nån anledning (fattar inte riktigt varför det känns som ganska många gånger) fått lov att sjunga Fritiof och Carmencita... Den dök upp i min iTunes precis - Jacob Hellmans version. Och helt plötsligt blev hela rummet ljust och en ängel klev in genom balkongdörren - jag förstod! Jag hörde orden. "Vamos a bailar este tango!" Ojojoj, från nybörjare till ja, jag vet inte vad, på en... evighet. Men i alla fall, det var mitt tydligaste språkliga framsteg sen jag kom hit. Hepp!

But, who's Franco then?

Scen ur verkligheten, Universitat de Barcelona, en lektion spanska för utlänningar, september 2007:

Frågeformuläret (på spanska): Vad heter regeringspartiet i Spanien?
Vår lilla arbetsgrupp: ...
Några av oss: Men premiärministern heter i alla fall Zapatero...
Amerikansk 20-årig utbytesstudent: But... who's Franco then???

I min klass på ungefär 15 studenter är kanske hälften amerikaner, prick 20 år gamla och med i nåt utbytesstudentprogram. Det är ju jättefint att de vidgar sina vyer lite måste man säga. But NIMBY (not in my back yard - klassiskt socialt fenomen) please!

För övrigt är det fortfarande mest bara skönt att inte ha så många plikter, eller så många kompisar för den delen. Man skulle kunna gissa att det kommer att förändras.

Mallis fem plus

Det finns säkert grisfester och det finns definitivt en miljon tyskar och en del brittiskt drägg (och svenskt). Men man kan åka till andra ställen och slippa se det. Palma är en riktig stad, joråminsann. Fin också. Med gammal katedral och hela kittet. Och shit, bergen och havet åt nordväst. Dit får vi åka tillbaka. Tre dagar var lite för lite.

Andra grejer som måste göras:

• kolla efter en annan lägenhet
• kolla om jag behöver nån sorts försäkring för att vara här
• försöka igen att avsluta hemförsäkringen för Kairo
• fixa ett lokalt bankkonto kanske?
• puffa på de gamla arbetkamraterna så de puffar på flyttlasset som står kvar i Egypten
• eftersända posten. Man vart?
• kolla om jag kan få kallas arbetslös ibland när jag inte pluggar
• och i så fall vilka tusen papper jag måste skaffa
• tänka ut om det är värt insatsen
• börja träna på nåt sätt
• skaffa en bra karta
• gå med i cykeluthyrningssystemet i stan och cykla mycket
• sova ikapp

Framme. Hemma?

Ett djupt andetag och en lång promenad. Så börjar det sjunka in att det inte ska flyttas så mycket mer nu. I alla fall inte förrän vi hittar den där lägenheten. Där där vi ska bo egentligen. (Här är det konstant temporärt, men ändå ett hem tills vidare.)

Är alltså i Barcelona nu. Landade igår kväll och har hunnit gå på ett sånt där nivåplaceringstest för min spanskakurs och vandrat den där promenaden och kännt in lite. Det känns asbra. Är helt slut efter de senaste veckornas hysteri - flytt från Kairo via Stockholm och en lägenhetsrenovering till Barcelona, på mindre än två veckor - men ändå känns det asbra. Universitetet är jättefint och jättegammalt (kanske får man läsa i nån barack utanför stan när man är lågstatusspråkstudent i 'spanska för invandrare', men i alla fall, man hör dit), det är sommar säkert minst en månad till (perfekt - jag har frusit så i Sverige, alla jackorna ligger i flyttlasset), och framförallt - det ska vara lugnt. Filbunke. Efter de senaste två årens massiva duktighet känns det som det allra ljuvaste livet att inte ha mer planer än att studera lite ett tag.

Imorgon drar vi på långhelg till Mallis (jepp!) för att ta det ännu mer filbunke.

Jag kommer tillbaka

Inte till Kairo på ett tag, men hit. Ska bara flytta lite först. Och spackla, måla, slipa och tapetsera som en... sjuk människa av nåt slag, i min lägenhet i Stockholm. Det börjar arta sig. I morgon ska det bli klart. Vore fint om jag hann gå och klippa mig också innan tisdag. Då drar jag till landet där jag inte kan prata med frisörerna. Än.

Försvinna i mängden?

Det är dags att åka härifrån nu. Kom just med tåget från Alexandria till Ramses Station i Kairo, och tog en taxi hem. När jag började dirigera chauffören hemåt visade det sig att han redan visste var jag bor... Det bor för f-n 20 miljoner människor här. Säkert ett par-fem stycken av de miljonerna åker till Alexandria för att svalka sig på somrarna. Och ändå... Eller så är det då det är dags att stanna på en plats? Får fundera på saken.

För övrigt äter man konstigt när det är varmt. Två gurkor kändes som en perfekt kvällsmat nyss.

Gatukonst

Eller fönsterkonst antar jag. Svårt att få till bilden, men det är alltså killen i fönstret som är en målning. Olika människor dyker upp och försvinner i samma fönster med ojämna mellanrum. Bredvid Seoudis supermarket på Sharia Maraashli i Kairo. Håll koll nästa gång du går förbi. Någon som bor i den lilla lägenheten innanför gallret har ett projekt. Eller en egen värld.

Tomt

Tomt är det nu i lägenheten.
Tomt blir det efter fina vännerna.
Tomt är arket där det nya livet ska rita en liten teckning eller karta eller nåt.

På fredag åker jag härifrån och på lördag börjar jag rita min nya teckning.

Här har jag i min enfald trott att det bara är mammor, mostrar och kamrater och andra som redan vet det mesta om mig som läser här. Kommentar-Robert, du ska ha tack för påminnelsen om att jag rör mig på det världsomspännande internet. Visserligen tänker jag ibland på vad chefen skulle tycka om han läste. Och kanske suddar lite här och där. Men i alla fall. Det är ju roligt att nån annan än mor och far halkar in. Så:

Till helgen lämnar jag Kairo, och statens statliga myndighet för pengadelamedning. Sen ska jag rita min nya karta över Katalonien, och bli en hejare på spanska (tror det är aningen mer användbart än katalanska), och - framförallt - passa på att bo ihop med en kille jag är kär i. Sen ska jag bada och läsa en god bok, läsa en till, dricka kaffe och vin och kolla spanska filmer så småningom utan textning, och... sen ska jag kanske lista ut ett nytt bra sätt att få lön då och då. Så kanske kommer den här bloggen - om jag bestämmer att den får följa med - ibland handla om känslor man har när man inte jobbar som alla andra. Om inte nåt snällt spanskt kontor direkt vill ha en bra tjej de inte kan prata med i ett hörn. (Jag kan ju alltid erbjuda mig att jonglera och hjula genom rummet ibland, vem blir inte glad av det?)

Flyttfix och trix

I övermorgon kommer det en stor bil och några människor och tar mina saker och skickar dem till Stockholm. Därför går min lediga tid mest åt till att sortera saker. Mest kläder som inte får följa med hem och som kanske gör bättre nytta på marknaden i Bulaq. Några kastruller och böcker och gamla täcken och handdukar får stanna också. Men gitarren som jag skulle lära mig spela på åker med. En vacker dag kan det hända. Hoppas att mattan som är på tvätt hinner komma tillbaka innan den ska packas. Hoppas det inte blir för stort och tungt, så grejerna måste åka båt istället för flygplan. Det tar längre tid. Mycket längre. Då hinner jag flytta igen innan kartongerna når Långholmsgatan. Rabarber-rabarber-rabarber-raba...

Och här sitter jag och skriver mest för att det är så förbannat jobbigt att montera ner och bryta upp och avsluta grejer och hem och sånt. Tänker inte sortera mer idag. Vägrar. Ska sova nu. Drömma att världens skönaste lägenhet är precis lika min som vanligt imorgon.

Sista droppen

...Kairo kramar jag ur nu. Nästa fredag är det SLUT. För den här gången. Märkligt, sorgligt och lite skönt. Det är en skön stad. Varm och dekadent sliten. Och en massa mer, men än avslutar jag inte epoken. Återkommer med nån sorts gravskrift om andan faller på. Egyptier är för övrigt kända för att värna mer om och planera mer för livet efter döden än livet innan...

ps. lånar bilden av en duktig kille som jag inte kan namnet på. blir du ledsen hör av dig, så tar jag bort eller talar om vad du heter

Sommarjobb

För 10 år sen jobbade jag min första sommar på kollo. Då hälsade Lars Epstein från DN på och gjorde ett fint jobb om vårt jobb. Han sov över (bara en sån sak) i ett av våra mest bortglömda rum. Sen dess heter det Epsteinrummet. Vi är lättsmickrade. Nu har han varit där igen. Kolla särskilt bilderna. Låt kollo leva Axen-Olin!

Snart är det dags igen, det blir fint.